Mysigt

Anrika Strandbjörket är snart en komplett utomhusanläggning. Minitennisbanan, som kom till på sensommaren i fjol, har finputsats och gör nu ett än mer tilltalande intryck.
Vårt helt oslagbara radarpar Ingvar och Åke har fixat till, så att vi nu har ett ”riktigt” nät med nedgjutna stolpar, dessutom med anor – donerade av Södra från de gamla banorna på Skogsudden. I kombination med det läckra konstgräset är intrycket mycket tilltalande, i synnerhet när Strandbjörket är som försommarvackrast.
”Micke” Karlssons gubbar (M Karlsson Transport) har lagt marksten runt banan med en särskild yta för ”Fiddes” donerade trädgårdsmöbler. Visst ser det mysigt ut!
Allt blir tiptop och helt komplett, när Ingvar och Åke får tid att få på plats den sista pusselbiten, bollväggen som har anlänt.
- – - – - – - – - – - – -
Det bör kanske noteras att det givetvis är fritt fram att spela på minitennisbanan utan vare sig bokning eller kostnad. Däremot vill vi inte se fotbollstennis på banan.

Ju enklare ju simplare

- – - – - – - – - -
Ju simplare ju enklare
- – - – - – - – - -
Man tänker osökt – dock ej med negativa undertoner – på Johan Henrik Kellgrens odödliga truism i det satiriska poemet Dumboms leverne, när man läser insändaren med rubriken ”Ranking och seedning” i senaste numret av Svenska Tennismagasinet. Författare är Ulf Bergh, ordförande i Rotebro TK.
Det datoriserade rankingsystem, vi förlitar oss till i svensk tennis, såg dagens ljus i slutet av 1990 och har alltså mer än 20 år på nacken. Tidigare hade man sorterat spelare efter ett manuellt och därmed subjektivt handicapsystem.
Idéerna till det datoriserade systemet, som kom till efter en lång utvecklingsprocess, hade i betydande utsträckning ATP-rankingen som förebild. Skapelsen blev komplicerad. De, som orkade sätta sig in i reglerna för att beräkna poäng i en tävling, var lätt räknade. Justeringar har gjorts under resans gång, dock utan att förmå tysta den omfattande kritik som funnits och fortfarande finns.
Ulf Berghs idéer är intressanta och väl värda att testa. Grundprincipen är att förändringar i rankingpoäng baseras på den enskilda matchen och inte på kvalitén i den tävlingsklass man spelar.
Bergh presenterar tre alternativ till beräkning. Alla är så enkla, att elementär kunskap i procenträkning är det enda som krävs för att räkna ut hur poängen förändrats efter en tävling. Alternativ tre kräver inte ens det: vinnaren får samma poäng som den av spelarna som har högsta poängen och förloraren får samma poäng som den som har lägsta poängen.
Lättfattligheten är alltså tilltalande och låter nästan för enkel för att kunna vara relevant. Därför känns det angeläget att t  ex under en rankingperiod vid sidan om det gällande systemet parallellräkna enligt Berghs system och därefter analysera resultatet.

Tennissverige väntar på besked

Det har varit ovanligt tyst i media och inom svensk tennis med anledning av Robin Söderlings snart årslånga och ofrivilliga frånvaro från de stora tennisarenorna. Tystnaden har ofrånkomligt fött spekulationer, både rimliga och orimliga.
När det gäller andra toppidrottares skadeproblem är mediauppmärksamheten total. Den som har velat, har inte haft minsta svårighet att hålla sig underkunnig om hur det in i minsta detalj har stått till med långtidsskadade stjärnor som t ex Christian Olsson, Susanna Kallur och ”Foppa” Forsberg, för att nämna några.
Idag valde Robin att bryta tystnaden med ett uttalande för SVT, ett besked som dessvärre uppenbarligen inte var tydligt nog. Ett snabbt tillrättaläggande på twitter var nödvändigt.
Huruvida Robins come back – om det över huvud taget blir en sådan – kommer att ske efter sommaren eller  först nästa år av akademiskt intresse. För svensk tennis och givetvis för Robin själv är det angeläget, att fjolårets Swedish Open-final på centercourten i Båstad inte går till historien som epilogen på en lysande framgångssaga.
Robins uppvisning mot David Ferrer var grandios och skulle i och för sig kunna vara en ytterst värdig men inte önskvärd slutpunkt på karriären. Svensk tennis, som inte har en arvtagare till Robin i sikte i närtid, lider svårt av det långa uppehållet.
Den presskonferens, som är utlyst till på måndag, blir spännande. Det vore befriande, om merparten av alla frågetecken rätas ut och givetvis helst i form av positiva besked.

Styrkedemonstration

Två storfavoriter och ytterligare en inte fullt så given VTS-segerkandidat hade fått, enligt mångas uppfattning, onödiga – Kajsa Rinaldo-Persson undantagen – wild cards till regionsfinalen i SEB Next Generation Cup. Detta till trots gick samtliga sex klassvinster vid zontävlingen i Strandbjörket till hemmaspelare. En styrkedemonstration så god som någon.
Till yttermera visso var Tilda Loudd från Karlskrona den enda icke-VTS-aren bland sex finalister. Blekingetjejen hade länge och väl greppet om 11-årsfinalen mot Annie Heinonen. Annie agerade emellertid imponerande kallt och hade de starkaste nerverna, då avgörandet föll i matchtiebreak.
I semifinalen var Tilda rejält pressad av överraskande starkt spelande och ett år yngre Emma Jeppsson.
Det stora utropstecknet i Strandbjörket var dock Simon Wibler i den ovissa 13-årsklassen. Simon fullständigt krossade allt motstånd – Kevin Thour i andra rundan undantagen – och gjorde det på ett synnerligen imponerande sätt. Finalopponenten Theo Lindahl var den här gången ett nummer för liten – i dubbel bemärkelse.
En annan VTS-kille, som gjorde starkt intryck i tuff konkurrens var Alex Ottosson bland 11-årspojkarna. Alex imponerade med klokt spel både i semifinalen mot långt ifrån ofarlige blekingen Albin Ekenros och i epilogen, där ett år yngre Adam Heinonen stod på andra sidan nätet.
- – - – - – - – - – - – -
Tävlingen i Strandbjörket – det sega namnet hördes knappast nämnas under helgen – genomfördes under väderförhållanden som innehöll det mesta utom snöstorm. Fredagen karakteriserades av vind på gränsen till storm. Lördagens envisa duggregn kunde inte bestämma sig, med påföljd att eftermiddagens spel måste genomföras inomhus. Söndagen med bitvis klar himmel och vindstilla innebar plåster på såren för kvarvarande spelare och en hårt prövad tävlingsledning.

Saknat varumärke

Det var en gång, så börjar alla sagor…
Det var en gång en tävling för svenska tennisbarn, som från allra första början blev ett lyckokast. Den var riksomfattande och hade ett upplägg, som var genialt och som inte tidigare prövats. Den hade en sponsor – förlaget som gav ut en av de populäraste svenska serietidningarna – som i högsta grad appellerade till målgruppen.
Det briljanta upplägget innebar att man började spela där hemma. Segraren i varje klass gick vidare till distriktsfinal. Därifrån avancerade vinnarna som representanter för sitt distrikt ett steg ytterligare, till den prestigefyllda Sverigefinalen i Båstad. Det var stort att paradera bakom Smålandsskylten vid den pampiga invigningen på Båstads centercourt, ännu större var det att få hedersuppdraget att bära skylten.
Det fanns inga genvägar varken till Båstad eller till distriktsfinalen. Med självklarhet fälldes alla avgöranden på banan. Den tidens 11-15-åringar levde i lycklig okunnighet om begrepp som wild cards.
I vinnarrullorna hittar man blivande världsettor som Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg, Men där saknas också en och annan storhet in spe som tex Jonas Björkman. Jonas kom aldrig förbi hindren på vägen mot Båstad.
Tävlingen hade alltså en speciell strålglans omkring sig. I Småland var det stort att bara gå till distriktsfinalen, som länge hade den mysiga tennisparken i Smålandsstenar som permanent spelplats. Stod man för bedriften att ta sig vidare till Båstad var lyckan total.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan tävlingen såg dagens ljus för mer än 40 år sedan. Namnet är idag ett annat. Det gamla var det särklassigt starkaste varumärket i svensk tennis och väl etablerat i hela idrottssverige. Det nya l-å-n-g-a svengelska är inte särskilt lättjobbat.
De 23 distrikten har förvandlats till 7 regioner. I Båstad representerar man inte längre Småland utan det för idrottsfolk i allmänhet diffusa Tennis Syd.
Slutligen, den förändring som svider mest och som utgör grovt våld på tävlingens grundidé: man kan numera gå till regionsfinal och t o m Sverigefinal som wild card.
- – - – - – - – - -
Idag startar zontävlingen i SEB Next Generation Cup för södra Småland och Blekinge i Strandbjörket. Det blir säkert en bra tävling även under de nya premisserna, men varumärket Kalle Anka Cup kommer att saknas.

Betygsättning

Nedanstående rader står att läsa på tennis.se:

”I övrigt var det tufft för de svenska damerna. Beatrice Cedermark vann svenskmötet med Kajsa Rinaldo Persson som ändå får VG för att ha kvalat in i turneringen.”

Är det bara tanklöst ordbajs eller menar skribenten allvar? För ovanlighetens skull är inslaget ej signerat. Enligt min uppfattning är betyget ett MVG med råge, om man som 14-åring kvalar in i en 10 000 dollars seniortävling, eller…

Det lovar gott, Kajsa!

Under något drägligare väderförhållanden än på lördagen hade ett fåtal närvarande VTS-are nöjet att  bevittna den mest löftesrika VTS-insatsen på mången god dag. Kajsa Rinaldo-Persson – 15 år först i slutet av året – kvalade helt sensationellt in i damernas futuretävling.
Och som hon gjorde det, VTS-tjejen. Spelet mot två år äldre och betydligt mer erfarna Gabriele Bertasiute måste vara det klart bästa hittills i Kajsas unga tennisliv.
Kajsa gjorde det allra mesta rätt och tvingade Malmötjejen på defensiven från start. Det, som gladde mest, var VTS-tjejens stabilitet rakt igenom. Det fanns inte en tillstymmelse till svackor varken i serven eller spelet i övrigt. De tunga grundslagen satt med god längd och bra marginal Två praktfulla serveäss i slutgamen var signifikativa.
Kajsa är alltså klar för huvudtävlingen i sin debut på den professionella arenan. Här möter hon i morgon Beatrice Cedermark Helsingborg.
Även Viktor Odenbrink, VTS-are nummer två i kvalfinalspelet, gick vidare, dock inte på det sätt var tänkt. Opponenten Jeffrey Mira-Svensson kastade in handduken vid 4-2 till Viktor i första set. Anledningen var skada.
Viktor hann dock visa betydligt aggressivare spel än i lördagsmatchen vilket lovar gott. Lottningen var emellertid en nit för VTS-aren. Viktor ställs mot toppseedade holländaren Boy Westerhof. Det är skräll som gäller, alltså.

Den frivillige kvalaren

Ett vindpinat och svinkallt Båstad till trots, två glada VTS-resultat inkasserades då kvalet till den andra futuretävlingen för herrar och den första i motsvarigheten på damsidan drog igång. Kajsa Rinaldo-Persson och Viktor Odenbrink gladde på Drivan.
Viktor fortsätter som den frivillige kvalaren. Liksom förra veckan i Karlskrona erbjöds VTS-aren ett wild card, men föredrog åter att tänka långsiktigt och få matcher. Segern över Stefan Milenkovic Näsbypark var kassaskåpssäker. Morgondagens kvalfinal mot Jeffrey Mira-Svensson Vallda har alla förutsättningar att bli högintressant.
Kajsas debut på proffsnivå var respektlös. VTS-tjejen blev nollad i första set av finländskan Ella Leivo, men lät sig på intet sätt nedslås. Kajsa hittade spelet i de svåra förhållandena i inledningen av den andra akten och scenförändringen var sedan total. I kvalfinalen väntar MBTK-talangen Gabriele Bertasiute, som spelar under litauisk flagg. En mycket tuff uppgift!
Hela fyra VTS-are fanns på plan i Båstad. Vi säger välkommen tillbaka till Gabbi Tepic, som har VTS som nygammal klubbadress från och med utesäsongen. Tyvärr blev det tresetsförlust mot Aleksandra Trifunovic Ullevi. Sorti blev det också för Olle Thestrup, som föll klart mot Christoffer Sohlberg Näsbypark. 1-1 mot NPTK alltså.
Ytterligare en VTS-are kunde ses innanför banstängslen på Drivan. Johan Thestrup agerade förtjänstfullt i domarstolen.

Klokt, Viktor

Det pågår en serie s k futuretävlingar i Sydsverige. Denna veckan spelar man i Karlskrona och de två följande i Båstad. Svenska Tennisförbundets satsning på tävlingar i denna kategori, den lägsta på proffstouren, innebär bl a en möjlighet för unga svenska spelare att med rimliga ekonomiska uppoffringar pröva sina vingar.
Viktor Odenbrink fick ett erbjudande om wild card till huvudtävlingen i Karlskrona. VTS-aren lät sig emellertid inte lockas utan följde ”Fidde” Rosengrens råd att avböja erbjudandet, ett beslut som visade sig vara helt riktigt.
Viktor har haft vissa bekymmer med självförtroendet på sistone, ett skäl till att välja kvalspel. Ett annat var, att Karlskronatävlingen var säsongens första på grus och med minimal grusträning hemma i Strandbjörket på grund av den sena våren. Förnuftet talar alltså för en mjuk öppning, om det finns sådana på den här nivån.
Viktor tog sig till huvudtävlingen efter att ha vunnit två mycket nyttiga kvalmatcher. Stärkt av kvalvinsterna vann VTS-aren – vid det laget inspelad på gruset i Rosenholm – meriterande i första rundan av huvudtävlingen mot Tobias Blomgren KLTK. Minnesgoda VTS-are kommer ihåg att Viktor föll mot just Tobias i Glimstedt Open i vintras.
Att det sedan blev förlust i andra omgången mot toppseedade franske kanonservaren Olivetti är inget att skämmas för. Fransmannen har världsspelaren Mardy Fishs skalp på sin meritlista. Det viktiga var att Viktor kunde ta med sig tre sköna vinster och en (1) lika skön ATP-poäng från Karlskrona.
Lycka till i Båstad, Viktor!
- – - – - – - – - – - – -
Dagens stora frågetecken: Ullevi TK drar sig ur elitserien på både herr- och damsidan. Varför?

Upptakt som gick hem

Det var ingen gassande vårsol i helgen men väl – och nog så viktigt – regnfritt och faktiskt bra spelväder för att starta utesäsongen. Upptaktslägret för VTS-juniorerna i tävlings- och rekryteringsgrupperna förflöt helt enligt planerna.
Bortemot 60 förväntansfulla juniorer checkade in i hallen på fredagseftermiddagen. Gänget fick sig till livs en intensiv weekend med mycket spel i Strandbjörket, fysträning, kringaktiviteter, god mat och spännande övernattning i A-hallen. Alla sover säkerligen ovaggade hemma i sin egen säng i natt efter den mångsidiga helgen.
Tränarkvintetten Calle, ”Fidde”, ”Tobbe”, Pontus och ”Ludde” gjorde ett jättejobb. Calle var som vanligt den borne organisatören med förträffligt stöd i planeringen av främst ”Fidde” och ”Tobbe”.
Mia Åstrand hade lagt ner massor av jobb i förberedelsen av den viktiga marktjänsten. Föräldrauppbackningen i genomförandet av alla matpass fungerade perfekt, och de pappor som hade nattjouren i hallen gjorde ett värdefullt jobb.
Ungdomarna skötte sig perfekt både på och utanför banan. Vaktmästare Ingvar gladde sig t ex åt att de till punkt och pricka följde tränarnas direktiv vad gäller de vårkänsliga banorna. Det överlag skonsamma fotarbetet var perfekt för banorna, som klarade sig över förväntan men är i starkt behov av vårvärme.

Våren tvekar

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?

Karin Boyes berömda rader känns ovanligt relevanta nådens år 2012. Det var upplagt för rekordtidig utestart. Den tvekande våren resulterade istället i det senaste öppnandet i Strandbjörket på mången god dag. Rejäla frostnätter under bortemot två veckor och regn vid olämpliga tillfällen har satt käppar i hjulen.
Idag hann dock Viktor Odenbrink och Gabbi Tepic slå premiärbollarna på bana 1. Men timmen kunde inte fullföljas på grund av dagens första regn. Calle och ”Tobbe” hade planerat in utomhusspel för sina eftermiddags- och kvällsgrupper. Ett veritabelt ösregn satte effektivt stopp för de förhoppningarna.
Trots alla vedermödor tog våra tränare idag på förmiddagen beslutet att genomföra helgens upptaktsläger för tävlings- och rekryteringsgrupperna. Vi håller alla upptänkliga tummar för att det skall gå vägen.
Tack, Ingvar och Karolina för ert utmärkta jobb med banorna och tack ni som ställde upp på städdagen i söndags – det kunde ha varit fler – för värdefulla insatser.

Gemensam nämnare

Magnus ”Gusten” Gustafsson betonade det med stort eftertryck, när han gästade Strandbjörkshallen strax före jul. Det legendaren tryckte på, var att han under hela sin karriär och i varje situation, träning som tävling, alltid bemödat sig att göra sitt bästa.
Det fanns anledning att tänka tillbaka på den hellyckade kvällen med ”Gusten”, när jag igår tog del av en mycket intressant DN-artikel med rubriken ”Stjärnorna bytte sport mot siffror”. Det handlade om de båda Forsberg, Peter och Magdalena, samt den för mig mindre bekanta gevärsskytten Christina Bengtsson. Trion, i vilken alla kan titulera sig världsmästare, går en kvalificerad chefsutbildning på Handelshögskolan i Stockholm.
Alla tre betonar ihärdigheten och tjurigheten gränsande till det korkade som de viktigaste egenskaperna bakom framgångarna, egenskaper som de är övertygade om att ha nytta av i utbildningen. Citaten nedan från Magdalena och ”Foppa” är som ekon av ”Gusten”.

– För mig är den att jag varje dag och varje träningspass försökte göra mitt bästa, säger Magdalena. Att jag försökte utnyttja varje sekund till att bli så bra som möjligt.
Peter känner igen sig i den beskrivningen.
– Det är det här med att man vill någonting, man vill, vill, vill. Vinnarskallen. Det gick att se ganska tidigt vilka som hade det drivet när jag började spela: Är du beredd att slänga dig framför pucken för att täcka ett skott? Tio av femton unga spelare kanske inte gör det och de killarna kanske inte vill bli hockeyspelare tillräckligt mycket, säger han.

I VTS och i svensk tennis står en ny utesäsong för dörren med nästan obegränsade möjligheter till eget spel. Vad skulle vara lämpligare att önska sig än att se våra VTS-juniorer intensivt utnyttjande möjligheterna i Strandbjörket och med ”Gustens” och andra storheters ”jag skall alltid göra mitt bästa” klingande i öronen. Leka och nojsa kan man med fördel göra före och efter träning.

Lyckad variant

Premiärupplagan av Babolat Veteran Sprint Cup innebar en spelintensiv eftermiddag i Strandbjörkshallen för 25-talet herrar i skiftande ålder och spelstyrka. Ett var emellertid gemensamt, spelglädjen och entusiasmen.
Även om det spretade i spelstyrka i det inledande poolspelet, var det uppenbart att behållningen var stor i hela gänget. Det rikliga matchandet – själva idén med sprintvarianten – leder till att de flesta får vinna åtminstone någon match. Därutöver får man chansen att spela mot gamla storheter som ”Tobbe” Thestrup och Anders Fransson, en ynnest förunnad få lirare på motionärsnivå.
Att Anders och ”Tobbe” ställer upp i sammanhang som detta är givetvis guld värt. Båda håller yppersta nationella nivå i 45-årsklassen och är fysiskt imponerande fit. Deras avgörande fight i slutspelspoolen var en giganternas kamp, där det också stod klart, att den starka vinnarviljan är väl konserverad hos båda.
En annan intressant reflexion: De tidiga 50-talisterna är en sällsynt väl konserverad  grupp i VTS. Per-Mats Carlsson och Per Reinholtz spelade 55-årsfinal, lillebror Åke Reinholts var i semi. Ulf Lundblad var anmäld men tvingades lämna återbud. Bosse Widerstedt syns också regelbundet på banorna i hallen. Hela gänget tillhörde Smålandseliten som juniorer. Per har vunnit lag-SM-guld med VTS.
35-årsklassen var den enda med externt folk på prisplats. Mattias Hedefalk Karlskrona förlorade i poolspelet mot Björn Lidestam Mjölby men tog revansch i en tuff final. Salomoniskt alltså!
Dagen avslutades med kaffe och Roger Nydahls utsökta bullar kombinerat med en summarisk summing up. De synpunkter som kom fram var översvallande positiva. Ett allmänt önskemål var att göra tävlingen permanent och gärna att komplettera den med en utomhusvariant.
Babolat Veteran Sprint Cup i sin förstlingsversion kändes mycket bra. Gensvaret från spelarna var långt utöver vad man är van vid.
Det mesta var alltså positivt denna lördagseftermiddag, men lite smolk i glädjebägaren var att sprintvarianten inte förmått få till någon enda av tre utlysta damklasser.

Som på räls för en del…

Växjö kommun fungerar som bank för de gigantiska etableringarna i Arenastaden. Kommunen är långivare till de föreningar, som bygger de nya anläggningarna. Om beviljade lånesummor inte räcker,  verkar det fungera som att bara trycka på en knapp för att låna vidare.
Både Öster och Växjö Lakers har begärt ytterligare lån. Klubbarna är, om äskade belopp beviljas, uppe i över 200 miljoner vardera. Dessvärre uppstod ett litet aber i samband med senaste ansökningarna. Båda klubbarna fick formella bakslag i kommunstyrelsens arbetsutskott enligt rapportering i gårdagens  Smålandsposten. Underlagen var inte tillräckligt specifiserade. Däremot var de mycket lika i sin utformning.
I dagens tidning avslöjas att båda klubbarnas ansökningshandlingar utfomats av kommunens utvecklingschef för Arenastaden, Anders Franzén! Man häpnar av två skäl.
- En av de högsta kommunala tjänstemännen står bakom ansökningar, som inte går igenom ksau:s nålsöga.
- Klubbarna behöver inte ens göra jobbet att ansöka, vilket utförs av en företrädare för långivaren.
Olika faller ödets lotter, kan man konstatera. På Arenastaden flödar de kommunala pengarna. När vi i Växjö TS köpte Strandbjörkshallen av kommunen för 10 år sedan, gjorde vi det på hyggliga villkor men berövades – på enligt vår uppfattning felaktiga grunder - det lokalkostnadsbidrag, som vi i likhet med alla andra föreningar haft under alla år. Orättmätigt tycker vi. Jämfört med mångmiljonrullningen i Arenastaden handlar det om kaffepengar.
Vidare kan man i sitt stilla sinne undra: Kan vi ”vanliga” föreningar överlämna åt fritidsförvaltningens tjänstemän att göra jobbet med våra bidragsansökningar?

Framtidsvånda

Uppgraderad tränarutbildning är ett lovvärt initiativ från Svenska Tennisförbundet. Kadern av yrkesverksamma tränare växer i Sverige, men den formella svenska tränarutbildningen är,  sett i ett internationellt perspektiv, bland de allra tunnaste.
Calle Pihlblad har rapporterat från ett informationsmöte på Linnéuniversitetet, som samlade ett 50-tal tränare. Mötet handlade om den valideringsprocess, som nu verksamma tränare erbjuds genomgå för att lotsas in i systemet utan att starta om från början. Målsättningen är imponerande.
Minst lika intressant som stärkt tränarkompetens är att fundera kring den verklighet, som framtidens legitimerade tränare kommer att möta. Från förbundshåll framhålls, nästan som ett mantra, att klubbarna är den viktigaste resursen i svensk tennis, en resurs som bland oss ute på fältet känns alltmer kringskuren. Det är motiverat att fråga sig, vilken roll klubbarna kommer att ha i framtidens svenska tennis?
Finns det någon tro på att framtidens bästa svenska spelare kan utvecklas i en traditionell klubbmiljö när
• Svenska tennisförbundet vill att 11-12-åringar skall träna 10-12 timmar i veckan. Vilken klubb vill och kan leva upp till krav/önskemål av denna typ?
• Regionerna – åtminstone den vi i Växjö TS tillhör – bedriver tävlingsverksamhet, som har karaktären egen ”klubb”,  med yngre juniorer.
• Privata rese- och lägerarrangörer flirtar med juniorer och föräldrar.
• Privata akademier erbjuder resurser, som ingen klubb kan övertrumfa, för den som har råd att betala för sig.
Förbundet har förvisso rätt i att klubbarna historiskt har varit basen i svensk tennis. Men hur kommer klubbarna att inrikta sin verksamhet, om rollen begränsas till att bli en mycket tidig plantskola. Risken är överhängande, att klubbar med tydlig tävlingsinriktning tappar motivationen och går över till verksamhet på bredd- och motionsnivå. Med den inriktningen klarar man sig utan validerade tränare.
Jag är övertygad om att det i medelstora och större klubbar finns förutsättningar för att spelare kan utvecklas effektivt med nödvändigt stöd, i första hand ekonomiskt, uppifrån. Dessa klubbar förfogar mestadels över mycket kompetenta tränare och har lång erfarenhet av ”hur en slipsten ska dras”.
För talanger i resurssvaga småklubbar bör det vara lämpligt att söka sig till den större klubben i närområdet. Tränare i berörd klubb, som känner spelarna bäst, är med självklarhet bäst lämpad att resa ut med ungdomarna och väl förtjänt av den sporre sådana uppdrag innebär.
Regionernas bästa stöd är ekonomisk uppbackning. Förbundets roll är naturlig för de bästa i de äldsta åldersgrupperna, där teambildning kan vara aktuell.
Mångfald skall inte föraktas. Privata akademier kommer vi att ha vare sig vi vill eller inte. Kan de bidra till att ta fram näste Söderling har självfallet alla i svensk tennis anledning att jubla.