Ytterligare en reflexion efter två veckors massiv Wimbledonbevakning i media. Hur står det egentligen till med känslan för ordens valör bland dem som punktmarkerat Londonhändelserna?
Kroatiske storservaren Ivo Karlovic beskrivs allmänt som ”monsterservaren” och hans kvalitéer när bollen väl kommit i spel nedvärderas. Likväl nådde kroaten kvartsfinal på Londongräset.
Om man slår på ordet monster i ordböcker hittar man synonymer som vidunder och odjur, tillräckligt för att utesluta termen i all seriös personkarakteristik, oberoende av ämnesområde.
Till saken hör att den historiska söndagsfinalen präglades av mycket vasst servande från båda håll. Att Federer kom upp i Karlovic-nivå då det gällde antal serveäss kommenterades som mycket starkt, inte monstruöst…
