Farväl 2011

Svensk tennis liksom den lokala avläggaren i Växjö har genom åren lagt betydligt glansfullare verksamhetsår till handlingarna än vad som kommer att bli fallet, när 2011 inom kort summeras. Dock finns en hel del positivt att notera.
• I det globala perspektivet har Novak Djokovic röstats fram till årets manlige idrottsman av världens sportjournalister. En tennisspelare snuvade därmed fotbollens Mezzi på utmärkelsen för andra året i rad. I fjol var det Nadal. Även om den här sortens omröstningar är lite av att jämföra äpplen och päron, är det ändå en markering att tennisen är stark.
• Nationellt är Robin Söderling både det stora glädjeämnet och det ännu större sorgebarnet. Robins uppvisning i Båstad, där han fullständigt pulvriserade topp 10-spelarna Berdych och Ferrer var bland det värsta man sett. Att dessa hart när osannolika glansnummer, framför allt finalen mot Ferrer, skulle bli det sista vi fick se av Robin 2011 är naturligtvis i första hand tragiskt för Robin själv men också för svensk tennis. Saknaden har varit jättestor under hösten. Hela tennissverige önskar dig tillbaka 2012, Robin.
• Lokalt i Växjö kommer vi ihåg det första halvåret främst genom Kajsa Rinaldo-Perssons och Viktor Odenbrinks SM-tecken. Kajsas första del av året gick som på räls med vinst även i Båstadtennis och den nya Tomas Sabo Cup, som samlade hela tjejeliten i Kajsas åldersgrupp.
• Sommarens höjdpunkt var JSM-tävlingen för 12- och 16-åringar i Strandbjörket. Evenemanget blev en arrangörsmässig toppinsats. Ett imponerande antal VTS-are drog sitt strå till stacken. Förutom det garvade järngänget, som alltid ställer upp i sammanhang som detta, gjorde den mindre erfarna men vältrimmade cafeteriaorganisationen och det stora gänget unga domare jätteinsatser.
• Från hösten minns man framför allt elitseriespelet. Vårt unga VTS-team uppträdde, som VTS-traditionen bjuder, som ett lag med stort L under ”Tobbes” och ”Fiddes” engagerade ledarskap. Att nytt kontrakt grejades var bland det viktigaste som hände under året i klubben och inte minst för alla dem som mötte upp och stöttade laget. 250-300 personer på alla tre hemmamatcherna imponerade inte bara med sin numerär utan också genom sin osvikliga uppbackning av laget.
I seriespelet får vi inte glömma damlaget, som med Calle som inspirerande coach äntligen tog sig upp i div. 1 efter att två år i följd snubblat på mållinjen.
2012 närmar sig med stormsteg. Nyårsönskningar tillhör ju helgtraditionerna. Det finns kanske anledning att återkomma i ämnet.

Hemvändare i hallen

Smp-minglaren Sven Elofsson gick till PM och 4 krogar för att hitta hemvändare. Som Sven emellertid mycket riktigt påpekade i texten, har flera av dem han stött på, och många fler, hälsat på också i Strandbjörkshallen.
På juldagen kom t ex tre bröder Jihde, Peter, Niklas och Patrik in och önskade god fortsättning efter att ha avverkat en prestigedubbel med Bernth. Lika glada och trevliga som alltid…
På juldagen syntes också två fotbollslegendarer ute i C-hallen. Thomas Ravelli och tvillingbrodern Andreas,  som ju har tennispåbrå genom mamma Margareta, passade på att svettas bort lite julmat tillsammans med ”Fidde” och William.
När Skinkdubbeln startade igår fanns Johan Sandblom med på deltagarlistan. Johan, som ju tillhörde den fina 74-75-gruppen i VTS, bor sedan ett tiotal år på Manhattan i New York och jobbar inom finansvärlden. Dessvärre blev det en snabb sorti för Johan i ”Skinkan”.
Idag, samtidigt som Lilla Skinkdubbeln startade, dök Oleskogbröderna, Göran och Henrik, upp i hallen. Det handlade om ett träningspass med syster Lena. Tvillingsyster Ylva saknades för att syskonkvartetten skulle vara fulltalig.
Tänk om alla dessa och ytterligare ett stort antal tennismänniskor av skiftande spelkvalité, som rört sig i hallen under helgen men inte funnits med i startfältet, också hade spelat ”Skinkan”. Då hade det varit som i fornstora dar, d v s 150-200 deltagare och en ännu roligare Skinkdubbel.

Stolt historia (24)

42 år i oavbruten följd och med samma koncept är imponerande. Det handlar förstås om Skinkdubbeln, som när den drar igång i morgon har 41 upplagor utan avbrott bakom sig.
Greppet med en julmystävling för precis alla kategorier av spelare slog an direkt. Under andra hälften av 80-talet kompletterades med Lilla Skinkdubbeln för småttingar upp t o m 12 år och med precis samma upplägg som den ”stora” Skinkdubbeln.
Spelformen i Skinkdubbeln är helt udda i 2010-talets tennis. Man ändrar ju inte ostraffat på etablerade jultraditioner.
Varje enskild match i ”Skinkan” avgörs i ett s k proset, vilket innebär att det par som först vunnit 10 games vinner matchen. Detta matchformat användes bland proffsen på den tiden när proffs och amatörer spelade var för sig, och så var det när det begav sig för Skinkdubbeln.
Den enda modernitet som tillkommit är, att om ställningen blir 9-9 tillämpas tiebreak för att avgöra matchen.
Listan över Skinkdubbelvinnare genom åren bjuder på intressant läsning. Allt från världskändisar inom tennisen till distinkta VTS-profiler, till kändisar från andra idrotter och till mer anonyma namn har skrivit in sig i Skinkdubbelns annaler.
På bilden återfinns Per Welin och Johan Sandblom, vinnare 1985, ett speciellt Skinkdubbelår. Deltagarantalet var rekordstort, nästan 200 spelare. Finalen spelades dagen innan den stora invigningen av den tillbyggda hallen. Invigningsläktarna på nuvarande bana B3 var uppbyggda och finalen mot Peter Hedenfalk och Jesper Boberg spelades inför storpublik.

God jul och gott nytt år

Scenförändringen är total. För exakt ett år sedan var Strandbjörket, som framgår av bilden, rena julkortsmotivet, och så hade det sett ut i mer än halvannan månad. När detta skrivs råder duggregn och kvicksilvret visar plus 6.
Oavsett väder lackar det mot jul och ett nytt år väntar runt hörnet.Tack för visat intresse, alla ni som under 2011 har besökt denna blogg. Antalet besökare har ökat dramatiskt under året. Jag utgår från – och det märks tydligt i kommentarerna – att det som skrivits har glatt en del, upprört somliga och väckt funderingar hos andra.
Min avsikt är att fortsätta skrivandet under 2012 och min förhoppning är givetvis att såväl gamla som nya läsare finner intresse i att ta del av innehållet. Slutligen en nyårsönskning till er som lämnar kommentarer: tyngden i era inlägg ökar, om ni undertecknar med ert hela namn. Det finns många Jonas, Jocke och Anders för att nämna några.

Vi är korkade i Växjö TS

Vi är korkade i Växjö TS. Det har vi sportchefen Johan Sjögrens ord på i debatten/duellen i senaste numret av Svenska Tennismagasinet mellan vår egen ”Fidde” Rosengren och Johan. Ämnet var det heta Topp 100-dokumentet.
Det tar fyr redan på första frågan ”Varför är topp 100-dokumentet bra/inte bra?” Johan, som i de allra flesta svaren refererar till passande vetenskapliga rön och statistiska data, menar att ”det vore rent korkat att inte använda de forskningsresultat som finns tillgängliga”. Naturligtvis förbigår han t ex den kände svenske idrottsforskaren Rolf Carlsson, som tar avstånd från topp 100-dokumentet. Att en person med ”Fiddes” gedigna bakgrund – och många auktoriteter med honom – har en annan uppfattning verkar inte heller bekymra.
Som klubb är man uppenbarligen sågad om man inte följer his masters voice. Oliktänkare göre sig ej besvär i arbetet med att ta Sverige bort från tennisens bakgård.
I Johans svar förekommer nedlåtande tasksparkar som
• ”Lättast vi hade kunnat göra hade kanske varit att gå ut med att vi skall fortsätta köra  tre pass i veckan med sex-sju spelare på två banor och en tränare som står med händerna i kors och att fysträningen består i att gå ut med hunden när du kommer hem.”
• ”Men fungerar gruppträningen som ”kötennis” som tyvärr fortfarande existerar kombinerat med bollar som inte är anpassade för en nioåring så föreslår jag att föräldrarna kräver pengarna tillbaka.”
Att sportchefen i Svenska Tennisförbundet formulerar sig på detta sätt måste upplevas kränkande av seriöst arbetande klubbar och tränare. I VTS känner vi så. Avarter finns naturligtvis i alla verksamheter men är sällsynt olämpliga och onödiga att lyfta fram i ett seriöst sammanhang som detta.
Heders, ”Fidde”, för koncisa svar, som bygger på egen erfarenhet från tennisens alla nivåer och som emanerar från ett jättestort tennishjärta. Den sortens tankar är betydligt intressantare att ta del av än ideliga hänvisningar till vetenskap och statistik.
I den situation som svensk tennis befinner sig idag, skulle det vara klädsamt om man från förbundshåll även respekterade seriösa alternativa tankar och tillvägagångssätt. Vetenskap och siffor i all ära, tennisens verklighet är betydligt mer udda och komplicerad än så.

Vetenskaplig aspekt

Av en slump i samband med en googlesökning halkade jag in på en uppsats  på Idrottsforum.org av historikern och gamle tennisspelaren Johnny Wijk. Titeln är ”Idrottens framgångsspiral”  med exemplifiering från tennis och golf. Uppsatsen publicerades för ungefär ett år sedan men är hyperaktuell.
Mitt förra inlägg om Kalle Anka Cup berörde uppenbarligen en och annan läsare. Nedanstående citat ur uppsatsen rörande betydelsen av Kalle Anka Cup är intressant

”Tävlingen blev en succé direkt och redan första året 1969-70 deltog alla 23 tennisdistrikten med deltävlingar och totalt 1 400 ungdomar 12-14 år deltog. Ungdomstidningen Kalle Anka klev in som huvudsponsor och den årliga grundläggande inventeringen av tennistalanger i Sverige blev snart en välkänd succé som bildade förebild också för flera andra idrotter. Tennisens Kalle Anka Cup är sannolikt en väsentlig faktor för förståelsen av det svenska tennisundret. I flera årtionden kom landets alla tennisklubbar att engagera sig i att föra fram sina bästa pojkar och flickor och även om det inte alltid räckte ända till den nationella finalen i Båstad, så kunde distriktsförbunden kartlägga regionens talanger, samla upp dem till extra träning med särskilda distriktstränare och arrangera gemensamma resor till tävlingar. När systemet var uppbyggt kan man likna det vid ett finmaskigt nät där risken att en svensk ungdom som visat talang för tennis på någon ort i landet skulle missas inte var stor. År 1970 hette för övrigt två av slutsegrarna i Kalle Anka Cup Helena Anliot respektive Björn Borg, bägge blivande världsspelare. Vid en genomgång av namnen på de ungdomar som nådde riksfinalerna i Båstad år för år, återfinns påtagligt många av de personer som några år senare i vuxen ålder återfanns i världseliten.”

Johnny Wijk är docent i historia vid Stockholms Universitet med inriktning på idrottshistoria. Uppsatsen är möjligen lite vetenskapligt hårdtuggad men mycket intressant. Enligt den hypotes ”Idrottens framgångsspiral”, som Wijk formulerar, är den situation som svensk tennis befinner sig i idag följdriktig. Tennisen befinner sig i fas 5, som karakteriseras av

”att cirkeln i princip är sluten, att framgångsspiralen har gått varvet runt och idrottsgrenen i princip är tillbaka i fas 1.”

I fas 1 gäller det i stort att börja om från början. Wijk menar, att situationen inte är unik. Många idrotter genomgår denna utveckling. Tröst för tigerhjärta?
Fas 2 är utvecklingsfasen, fas 3 är etableringsfasen och fas 4 karakteriseras av att kulmen är över men fortsatt gedigen bredd.
Gå in och läs!

Slut på en epok men ändå inte

Ett av de starkaste och mest inrotade begreppen i svensk juniortennis går efter mer än 40 år i graven men ändå inte. Verkligheten har hunnit ikapp Kalle Anka Cup.
Först försvann identifikationen med de gamla distrikten i samband med regionaliseringen, vilket kändes tungt för varje aldrig så lite nostalgiskt lagt tennishjärta. Det har varit stort för t ex alla smålänningar inklusive Mats Wilander och Stefan Edberg attt representera sitt landskap i Båstad.
Nu försvinner namnet men dessbättre inte tävlingen. Från och med 2012 heter tävlingen SEB Next Generation Cup. Kalle Anka Cup eller bara ”Kalle” har varit ett begrepp för varenda svensk tennisjunior ända sedan Björn Borg vann i premiärupplagan 1970, ett begrepp som på ett naturligt sätt har apellerat till juniorerna.
Eftersom förlaget bakom Kalle Anka & Co dragit tillbaka sitt sponsorskap sedan ett antal år och SEB gått in som förbundets huvudsponsor inkluderande sposnorskap för Kalle Anka Cup, är det förståeligt att banken också vill ha sitt namn i tävlingen.
Det är förstås trist, att ett så etablerat namn som Kalle Anka Cup försvinner. För tennisen är dock det väsentliga att tävlingen lever vidare. Det tunga namnet blir säkert ganska snabbt populariserat i form av ”SEB” eller något liknande.

Så lättsamt, så tankeväckande

Vilken fullträff den blev, Magnus ”Gusten” Gustafssons onsdagskväll i Strandbjörkshallen. Först välbesökt racketprovning med ”Gusten” själv på banan hela vägen och därpå  samtal med ”Fidde” i Harry Olsson-rummet, även det med god åhöraruppslutning.
Det samtal, som ”Fidde” höll i taktpinnen för, totalfångade auditoriet – såväl gammal som ung – från första till sista minut. Uppmärksamheten var så total att man skulle höra en knappnål falla. Tonen var lättsam och hela tiden kryddad med humor.
”Fidde” lyckades på ett elegant sätt, allteftersom ”Gustens” storstilade karriär passerade revy, ställa honom till svars på frågor som rörde hans värderingar i intressanta tennisspörsmål. Upplägget var så skickligt att auditoriet av bara farten tog till sig en massa tankegods, som det säkerligen kommer att bearbeta efteråt.
Ur ”Gustens” lättsamma framtoning utkristalliserar sig tre byggstenar som varit extra betydelsefulla i hans karriär. Han kom hela tiden tillbaka till nödvändigheten av att ha och vidmakthålla passionen för tennisen. Honnörsord nummer två var att alltid ge hundra procent i såväl träning som match med betoning på alltid. Nummer tre var betydelsen av laget/gruppen.
”Gusten hade förmånen att fostras i den excentriske Tim Kleins team. Den nyligen bortgångne Klein lyckades ta en grupp av fem Göteborgare – ”Gusten”, Jonas Svensson, Christian Bergström, Lasse Jönsson och David Engel - till topp 100, ”Gusten” och Jonas till topp 10, på ATP-listan, en bedrift som idag ter sig osannolik.
En given och sammanfattande reflektion efter kvällen är, att ”Gustens” värderingar till stora delar stämmer överens med dem vi har i VTS.
- – - – - – - – - – - -
På sena aftonen hade TV 4:s Kvällsöppet temat elitsatsning inom ungdomsidrotten på programet med bl a Patrik Sjöberg, Emma Igelström och Veronica Wagner på plats. Peter Carnello – förstås - och Jonas Arnesen fanns också där. Det var som att hamna i en helt annan värld än den som ”Gusten” målat upp ett par timmar tidigare. ”Gusten”, din insats blev om möjligt ännu större i ljuset av denna högljudda och förvirrade debatt.

Så fel det kan bli

”Pontus Norberg lämnar Växjö TS”
Så var rubriken på sporten i dagens Smp. Man hajar förstås till och är nära att spilla ut morgonkaffet. Efter läsning av texten lägrar sig dessbättre lugnet.
Sven Elofsson har varit alert och snappat nyheten att Pontus har bestämt sig för att lämna tränarjobbet. Allt i texten är helt korrekt. Däremot kan knappast rubriksättaren ha läst igenom Svens alster särskilt noga.
För visst är det en väsentlig skillnad mellan att sluta som tränare och att lämna klubben. Pontus har ju de senaste åren haft dubbla roller som tränare och spelare. Den senare har inget med den förra att göra.
Det känns angeläget att understryka, att det finns inga hard feelings i samband med Pontus´ beslut.

Håll grabbarna stången, Pontus

Vad har Calle Bergman, Milos Sekulic, Pierre Bonfré, Isak Arvidsson, Viktor Odenbrink och Jeffrey Mira-Svensson gemensamt?
• De tillhör topp 20 i Sverige eller strax därunder
• De har ambitioner att klättra på ATP-listan. En har kommit en bra bit.
• De har alla förlorat mot ”turisten” Pontus Norberg den senaste månaden
Nåja, turist och turist. Utöver elitseriespelet för VTS har Pontus tävlat ytterst sparsamt de senaste två åren. Jobbet som uppskattad tränare i VTS har prioriterats. Mot den bakgrunden är den klubblojale VTS-arens prestation i årets elitserie förbluffande.
I helgen fortsatte Pontus med att göra rent hus i Jubileums Open i Borås, en tävling som ingår i vintertouren. Semiseedade ”Ponta” var helt ohotad. Närmast att få med ett set var Viktor i kvarten.
För 19-20-åringar, som satsar på en professionell karriär, är det förstås inte upplyftande att förlora mot en tränare, som fick sin egen karriär spolierad i en satanisk olycka.
”Turisten” Pontus har i dagarna tagit beslutet att göra en paus i tränarjobbet, ett faktum som vi självklart beklagar men respekterar. ”Ponta” har inte avslöjat hur hans liv ska se ut efter nyår mer än att han skall hålla igång sin egen tennis, ett faktum som vi självklart gläder oss storligen åt.
Pontus, inte bara VTS utan svensk tennis kommer att dra stor nytta av om du förekommer lite flitigare på sommar- och vintertourerna. Hoppas lusten infinner sig. Ge ungtupparna en ny chans, men vik inte ner dig utan strid. Det sista var förstås en alldeles onödig uppmaning.
Tack, Pontus för dina tränarinsatser och för ditt sätt att bidra till en god anda i gemenskapen. Vi håller dörren öppen för den händelse att du kommer på andra tankar vad gäller träneriet.

Hur ska det gå till?

- Stämmer inte kartan med verkligheten är det kartan som gäller Förstått!
Tanken går till den rytande majoren, när man läser sportchefen Johan Sjögrens senaste månadsbrev. Det intressanta i den långa episteln är Johans summering av intrycken från ITF-konferensen i Egypten, den konferens där 10-talet svenska tränare, dock ingen på klubbnivå, var representerade.
En hel del av det som står i brevet redovisades på klubbledarträffen i Malmö i måndags, dock inte den hetaste potatisen – träningsmängd i olika åldrar. Kvantiteterna är i allt väsentligt desamma som i Topp 100-dokumentet.
4 timmar per vecka på banan rekommenderas redan i 6-7-årsåldern, d v s på minitennisnivå. Det är här det klassiska militärcitatet kommer in. Tennisförbundet framhåller i och för sig, att dokumentet avser bara de som siktar på just topp 100. Två självklara frågor inställer sig, om man skulle komma på tanken att anamma rekommendationerna:
• Skall alla 6-7-åringar ha 4 timmar per vecka?
eller
• Skall gallring ske redan från början och i så fall hur?
För mig är svaret på båda frågorna ett solklart NEJ. Motiveringar känns överflödiga.
Johan redovisar också en uppställning över önskvärt antal tävlingsmatcher i olika åldrar. Här rekommenderas 10 matcher per år upp till och med 10 år. Häpnadsväckande lite, tycker jag, bl a eftersom 8 timmar per vecka är  den föreslagna träningsdosen redan från 8 år. Skrivfel?
Våra 9-åriga VTS-are Adam Heinonen och Viljam Hansson ligger på mångdubbelt mer än 10 matcher per år. Å andra sidan har vi i VTS talangfulla 10-11-åringar som inte alls tävlar så mycket ännu. Detta är inget som oroar oss.
Den låga tävlingsmängden är också märklig mot bakgrund av det s k Play and stay-projektet, som håller på att lanseras över hela tennisvärlden. En av de bärande tankarna i detta projekt är att snabbt komma igång med att räkna och spela match.
Då det bakas pepparkakor inför julen, är formar ett bra hjälpmedel. Då det gäller att utbilda tennisspelare kan möjligen formar vara bra ibland, men inte som generell arbetsmetod. Risken för vidbränning är stor.

Stolt historia (23)

Det fanns en tid – 70- och 80-talen - då klubbarna inte tilläts ha mer än ett lag per klass i det nationella seriespelet. Många klubbar med brett spelarmaterial kringgick bestämmelserna genom att bilda s k farmarklubbar.
VTS hade vid den tiden sponsorsamarbete med dåvarande Telub. Eftersom det fanns en tennissektion, som var förbundsansluten, i företagets personalförening Telub IF,  var formaliteterna enkla. Telub IF blev farmarklubb till Växjö TS och förblev så tills dess reglerna ändrades så att man kunde ha 2:a- och 3:e-lag i moderföreningens namn.
På bilden återfinns Telubs seriesegrande lag i div. 4 G utomhus 1979. ”Tobbe” Thestrup, som då hette Persson, känner säkert många igen. ”Tobbe” flankeras på bilden av Ove Nilsson och ”Micke” Knutsson.
Intressant är att ”Tobbe” det året var lika gammal som sonen Olle är idag. ”Tobbe” var ju redan då en mycket duktig spelare, topp 10-junior liksom Olle. ”Tobbe”, som något år senare platsade in i A-laget, hade alltså inte kommit längre än till Telub, när han var 16, medan Olle som bekant hunnit debutera i VTS´ A-lag vid samma ålder.
Bredden och konkurrensen var emellertid mördande i VTS på 70- och 80-talen. Telubgänget på bilden fick stå tillbaka för spelare som Mats Wilander, Janne Gunnarsson, Calle Hageskog, Anders Fransson och Fredrik Pahlett för att nämna några. Denna angenäma situation medförde att vi förutom Telub registrerade ytterligare en ”pappersklubb”, som gick under namnet Strandbjörkets TS.

Kalla fakta som talar

Jag och ”Fidde” var de enda från Region Syds utmarker i norr, som trotsade vinterns första snö och tog sig ner till Malmö för informationsmöte med Svenska Tennisförbundet. Ordföranden Stefan Dahlbo, snart avgående generalsekreteraren Håkan Källén och sportchefen Johan Sjögren fanns på plats.
Johan höll en överraskande låg profil. Det kontroversiella ”Mot topp 100″-dokumentet nämndes t ex inte med ett ord. Intressant i anknytning till den debatt som förts  var, att Johan i en resumé över hur det ser ut i världstoppen idag redovisade uppgiften, att antalet nya spelare per år på topp 100 är i snitt åtta (8)! Siffran är intressant och understryker givetvis hur svårt det är att nå denna nivå, särskilt om man beaktar att tennis är en världssport.
Ytterligare skäl att förpassa ”Mot topp 100″ till det runda arkivet behövs inte. Att ha systematiska upplägg från tidig ålder för att nå en nivå, där chansen att lyckas är av storleksordningen enstaka promille, är förstås inte meningsfullt. Därmed inte sagt att vi skall göra svensk tennis till enbart motionsidrott.
Ansvariga borde istället lyssna på ”Fiddes” tankar och ideer. Vår stridbare VTS-are menar, att åtgärder måste vidtas för att i första hand återskapa den bredd, som har försvunnit. Om vi lyckas behålla fler spelare än idag i tävlingsverksamhet i sen juniorålder och fortsättningsvis som seniorer, ökar urvalet av talanger, som är värda att ge resurser. Att lägga resurser på 15-18-åringar är en bra mycket bättre metod och en metod med betydligt större träffsäkerhet än att åka ut i världen med utvalda 13-14-åringar.
Johan redovisade också det i och för sig inte obekanta faktum, att inträdesåldern på topp 100 tenderar att bli allt högre. Detta är ytterligare en omständighet som talar för att inte ha onödigt bråttom.
Det tävlingsutbud med futures och svenska tourtävlingar, som finns idag, är en alldeles förträfflig meny för såväl unga spelare med yrkesmässiga ambitioner som de som nöjer sig med en stimulerande nationell nivå. Ambitiösa spelare har aldrig tidigare haft det så väl förspänt. Manegen är krattad för att åka runt i en minibuss med viljestarka juniorer och en erfaren coach – ett tidlöst recept!
Fokuseringen på topp 100 är naturligtvis en mycket snäv vinkling av svensk tennis. Svensk tennis är så mycket mer än enstaka toppspelare.
Stefan Dahlbo menade att det jobb som tränare och styrelser gör ute i klubbarna på många håll lämnar en hel del övrigt att önska. Om så är fallet, vilket jag till viss del är benägen att hålla med om, bör ju självklart en huvuduppgift för förbundet vara att ta tag i detta problem.
För en del år sedan fanns en förbundstjänst med uppgift att jobba med klubbutveckling. Den tjänsten försvann, när Henrik Källén tog i med hårda nypor för att få ekonomin i balans. Dags för återbesättning!

Äntligen!

Vårt damlag har två år i rad snubblat på mållinjen i sin div.2-serie. Otursmarginaler i set- och gamedifferens har gäckat VTS-laget. Inför årets serie bestämde coach Calle Pihlblad och de berörda tjejerna, att ändra på detta sakernas tillstånd.
Därför var förstås glädjen stor, när målsättningen gick i uppfyllelse i helgens serieavslutning, trots att laget drabbades av en oväntad jobspost. Kajsa Rinaldo-Persson kunde inte ställa upp till spel i Helsingborg på grund av fotproblem, som blev akut först under inbollningen.
De unga VTS-tjejerna bet emellertid ihop – Anna Hermann fick A-lagsdebutera – och grejade den poäng som behövdes för att säkra avancemanget.
Laget är väl värt promoveringen. Tjejerna har solidariskt prioriterat seriespelet och coachen Calle har fört befälet med sedvanligt helhjärtat engagemang.
Vi är alltså tillbaka i div. 1, där vi har funnits i hela 15 säsonger och därmed ligger tvåa i matatontabellen. Däremot har vi aldrig spelat i damernas elitserie…
- – - – - – - – - -
Glädjande var också att Kajsas föräldrar, Niklas och Cecilia, som nog inte har missat en boll i de tre hemmamatcherna, fanns på plats i Helsingborg och stöttade VTS-tjejerna hela vägen till den sista poängen i dubbeln, fastän Kajsa inte kunde agera på banan. Lagspel har många dimensioner!

Vad då ”anonyma”?

”Vallda TK åker ur serien. I sista matchen föl man mot Växjö TS som stretat på utmärkt med sitt något ”anonyma” lag där i alla fall bara Viktor Odenbrink står för en internationell heltidssatsning. I VTS finns en stark serietradition och laget var jämnare och starkare än Valldas.”
Citatet är hämtat från tennis.se  efter avslutad elitserie, och skribenten är Peter Bengtsson.
Den som tycker att Pontus Norberg är anonym bör nog läsa på. Viktor Odenbrink som ”i alla fall står för en internationell heltidssatsning” – en märklig formulering – måste väl anses känd, Olle Thestrup har varit etablerad i svensk juniortopp sedan han var 11 år och Kumlin är ju ett välbekant tennisnamn, även om storebror Daniel har hunnit längre än Pontus.
Fredrik Falkenström, JSM-finalist som 18-åring, Johan Beigart och Alexander Apell är knappast anonyma  inom nationell svensk tennis – och det är ju det elitserien handlar om.
Till detta kan läggas att vi haft ”Fidde” Rosengren – ett världsnamn i branschen – och ”Tobbe” Thestrup – aktad tränarprofil i Sverige och med internationell erfarenhet – på bänken.
Jag kan inte förstå denna nedlåtande och osakliga karakteristik. Och vad är tanken med ”anonyma” inom citationstecken?