En del experter menar att det svenska DC-laget, som just nu slåss för sin överlevnad mot Serbien, är det sämsta genom alla år Sverige medverkat i Davis Cup. Denna sågning gäller dock knappast dubbelparet Robert Lindstedt/Johan Brunström, som genom en bragdbetonad insats såg till, att matchen är vid liv i morgon.
Lindstedt är ju en etablerad dubbelspelare, medan Brunström till vardags för en tillvaro långt ifrån det skarpa strålkastarljuset. Han har idag en ranking runt 100 och är säkerligen tämligen anonym hos en bredare idrottsallmänhet.
Det sätt svenskarna betvingade de betydligt mer namnkunniga serberna Tipsarevic och Zimonjic på imponerar stort. Den betydligt mer erfarne Robert axlade ”papparollen” med bravur, och DC-debutanten Johan agerade lika kraftfullt som respektlöst. Ingen av de båda avslöjade påtagliga brister i slagrepetoaren. Deras sätt att agera som lag var föredömligt.
Ett intressant faktum i sammanhanget är att Lindstedt fyller 35 inom kort och att debutanten Brunström blir 32 i år. Zimonjic, rankad femma just nu, är ett år äldre än Lindstedt. Ingen i trion såg pensionsmässig ut. Den som väljer att ägna sig åt dubbel har alltså alla möjligheter till en lång karriär.
De professionella dubbelspelarna har en förhållandevis låg status jämfört med sina singelkolleger. En orsak är kanske den specialisering som skett. Jonas Björkman var nog den siste, som behärskade både singel- och dubbeldisciplinerna på högsta nivå. Frågan är om han kommer att få någon efterföljare. Ingen av de bästa singelaktörerna spelar dubbel idag annat än sporadiskt på touren eller i Davis Cup.
Dubbelspelets exponering i media är, utöver Davis Cup, minimal. Inte ens i de fylliga TV-sändningarna från Grand Slam-tävlingarna får dubbelspelarna något utrymme.
Efter att ha följt thrillern i Nis framför TV-n är man böjd att omvärdera uppfattningen om dubbelspelets status. Det var ett idrottsdrama av hög klass, som spelades upp nere på Balkan.
