Gemensam nämnare

Magnus ”Gusten” Gustafsson betonade det med stort eftertryck, när han gästade Strandbjörkshallen strax före jul. Det legendaren tryckte på, var att han under hela sin karriär och i varje situation, träning som tävling, alltid bemödat sig att göra sitt bästa.
Det fanns anledning att tänka tillbaka på den hellyckade kvällen med ”Gusten”, när jag igår tog del av en mycket intressant DN-artikel med rubriken ”Stjärnorna bytte sport mot siffror”. Det handlade om de båda Forsberg, Peter och Magdalena, samt den för mig mindre bekanta gevärsskytten Christina Bengtsson. Trion, i vilken alla kan titulera sig världsmästare, går en kvalificerad chefsutbildning på Handelshögskolan i Stockholm.
Alla tre betonar ihärdigheten och tjurigheten gränsande till det korkade som de viktigaste egenskaperna bakom framgångarna, egenskaper som de är övertygade om att ha nytta av i utbildningen. Citaten nedan från Magdalena och ”Foppa” är som ekon av ”Gusten”.

– För mig är den att jag varje dag och varje träningspass försökte göra mitt bästa, säger Magdalena. Att jag försökte utnyttja varje sekund till att bli så bra som möjligt.
Peter känner igen sig i den beskrivningen.
– Det är det här med att man vill någonting, man vill, vill, vill. Vinnarskallen. Det gick att se ganska tidigt vilka som hade det drivet när jag började spela: Är du beredd att slänga dig framför pucken för att täcka ett skott? Tio av femton unga spelare kanske inte gör det och de killarna kanske inte vill bli hockeyspelare tillräckligt mycket, säger han.

I VTS och i svensk tennis står en ny utesäsong för dörren med nästan obegränsade möjligheter till eget spel. Vad skulle vara lämpligare att önska sig än att se våra VTS-juniorer intensivt utnyttjande möjligheterna i Strandbjörket och med ”Gustens” och andra storheters ”jag skall alltid göra mitt bästa” klingande i öronen. Leka och nojsa kan man med fördel göra före och efter träning.

Som på räls för en del…

Växjö kommun fungerar som bank för de gigantiska etableringarna i Arenastaden. Kommunen är långivare till de föreningar, som bygger de nya anläggningarna. Om beviljade lånesummor inte räcker,  verkar det fungera som att bara trycka på en knapp för att låna vidare.
Både Öster och Växjö Lakers har begärt ytterligare lån. Klubbarna är, om äskade belopp beviljas, uppe i över 200 miljoner vardera. Dessvärre uppstod ett litet aber i samband med senaste ansökningarna. Båda klubbarna fick formella bakslag i kommunstyrelsens arbetsutskott enligt rapportering i gårdagens  Smålandsposten. Underlagen var inte tillräckligt specifiserade. Däremot var de mycket lika i sin utformning.
I dagens tidning avslöjas att båda klubbarnas ansökningshandlingar utfomats av kommunens utvecklingschef för Arenastaden, Anders Franzén! Man häpnar av två skäl.
- En av de högsta kommunala tjänstemännen står bakom ansökningar, som inte går igenom ksau:s nålsöga.
- Klubbarna behöver inte ens göra jobbet att ansöka, vilket utförs av en företrädare för långivaren.
Olika faller ödets lotter, kan man konstatera. På Arenastaden flödar de kommunala pengarna. När vi i Växjö TS köpte Strandbjörkshallen av kommunen för 10 år sedan, gjorde vi det på hyggliga villkor men berövades – på enligt vår uppfattning felaktiga grunder - det lokalkostnadsbidrag, som vi i likhet med alla andra föreningar haft under alla år. Orättmätigt tycker vi. Jämfört med mångmiljonrullningen i Arenastaden handlar det om kaffepengar.
Vidare kan man i sitt stilla sinne undra: Kan vi ”vanliga” föreningar överlämna åt fritidsförvaltningens tjänstemän att göra jobbet med våra bidragsansökningar?

Glest besökt

Årsmöten är sällan särskilt upphetsande tillställningar. Som ansvarskännande föreningsmedlem ställer man ändå upp, då kallelsen kommer. Alltså drog Tuomas Heinonen och jag ner till Karlskrona och Telenor Arena för att representera VTS på Tennis Syds stämma.
Själva mötet förlöpte helt som antyds i ingressen och var snabbt avklarat. Inget kontroversiellt låg i luften. Ämnet för förövningen ”Anställningsavtal och lönesättningar” bidrar väl inte heller med särskilt mycket extra dragningskraft.
Regionen omfattar 155 klubbar. Av dessa var 14, alltså mindre än 10 procent, representerade på mötet. Siffran är skrämmande låg, även om man beaktar att lokaliseringen till Karlskrona är allt annat än central i regionen.
På den tiden Smålands Tennisförbund fortfarande existerade, hade 14 närvarande klubbar betraktats som en närmast usel siffra. Om jag inte räknade fel, var fyra Smålandsklubbar på plats. Av dessa var VTS den enda, vars representanter inte ändå var där som styrelseledamöter eller tjänstemän i regionen. Småländsk tennis har mått bättre än vad den gör just nu.
Återigen aktualiseras problemen med de stora avstånden i Tennis Syd. Att man inte tar sig ner till Karlskrona från t ex Västervik eller Tranås för ett årsmötesbesök finns inte något att säga om. Därför är det viktigt att plats för årsmötet väljs så centralt som möjligt. I Småland blev Vrigstad – så mitt i distriktet man kunde komma – efterhand permanent årsmötesplats.
Ett tydligt intryck från årsmötet är, att verksamhetschefen Christer Sjöö alltmer framstår som spindeln i verksamhetsnätet. Utan Christers kompetenta och engagerade arbete skulle Tennis Syd vara en koloss på lerfötter.
- – - – - – - – - – - -
På onsdag är det årsmöte i Växjö TS. VTS-are, visa er solidaritet och ert ansvar genom att möta upp i Harry Olsson-rummet. Välkomna!

Svårt när individuellt blir lag

Idrotten kan vara skoningslöst grym ibland. Jag följde herrstafetten i den mycket TV-mässiga sporten skidskytte idag, en tävling där de svenska medaljförhoppningarna var högt uppskruvade.
Det grymma var ju, att den stackars debutanten Ted Armgren sabbade alla blågula förhoppningar redan på startsträckan.
Det personliga misslyckandet är illa nog. Att dessutom fördärva dagen för de tre övriga i laget – tre världselitnamn – känns säkert mångdubbelt tyngre.
Det är speciellt, när man gör lagidrott av i grunden individuella idrotter. Förutsättningarna blir radikalt annorlunda än i de ”riktiga” lagsporterna. Ett antal isolerade individuella insatser läggs samman till ett lagresultat.
Skidåkaren Jörgen Brink är ett strålande exempel på att det går att resa sig efter ett svidande debacle. Brink gick ju in i väggen i VM-stafetten 2003, när Sverige var i klart guldläge. Efter en tur via skidskyttet har han ju blivit en vinnare i långlopp med tre raka Vasaloppssegrar på meritlistan. Skillnaden jämfört med Armgren är att Brink var en etablerad toppåkare, när det värsta inträffade.
I tennisen har vi ju lagaspekten i Davis Cup och Fed Cup. Somliga spelare älskar Davis Cup och höjer sig markant, när det blir lagspel. Andra klarar inte av den extra press det är att spela för laget och nationen.
DC-historien kantas av genomklappningar av olika dignitet och som inte drabbar bara oerfarna debutanter. Den senaste är Schweiz´ katastrofförlust, 0-5 mot USA, i årets inledningsomgång. Roger Federer föll ju mot John Isner öppningsdagen, en skräll som hamnar högt i raden av historiska DC-knallar.

Nattsvart

Tennisen var i det närmaste marginaliserad på idrottens gigantiska firmafest, idrottsgalan igår. Föga överraskande fanns ingen spelare eller ledare från tennisen nominerad i någon av  alla kategorierna i utmärkelsefrosseriet.
Det enda lilla sammanhang, där tennisen kom med bland alla bildklipp från 2011, som  prisutdelningarna varvades med, var en kort snutt med världssuveränen Novak Djokovic. Inom svensk tennis hade inget förekommit av sådan dignitet att det var värt upmärksamhet. Tittande tennisfolk fick nöja sig med att Jonas Björkman med fru Petra zoomades in ett antal gånger bland alla prominenta gäster.
Det rådande tillståndet i svensk tennis blir förstås inte bättre av att den sista svenska singelspelaren i Australian Open, Johanna Larsson, försvann idag på förmiddagen. Sofia Arvidsson gjorde ju sorti igår. Två av fjorton speldagar i Melbourne är avverkade och ingen svensk singelspelare finns kvar.
Robin Söderlings sjukdomsfrånvaro är förstås extra kännbar, när det i övrigt ser så illa ut som det gör. Klen tröst för tigerhjärta är, att det blir åtminstone en vinst med svenskinslag i herrdubbeln, eftersom Robert Lindstedt och Andreas Siljeström med utländska partners möts i första omgången.
- – - – - – - – - – - -
Notabelt med VTS-ögon från idrottsgalan: Handbollsdamernas förbundskapten Per Johansson, som utsågs till Årets Ledare, tackade bl a företrädaren ”Peppe” Jonsson, på sin tid lovande tennisjunior i IK Skytten innan handboll och fotboll tog överhand.

Hur gör man i Schweiz?

Roger Federer är inte bara en av världens bästa tennisspelare genom tiderna. Han är ju dessutom ett enastående föredöme, då det gäller att föra sig på och utanför banan. Den kopplingen är långt ifrån självklar då det gäller tennisens stora genom åren.
Jag har under helgerna följt och fascinerats av skidornas gigantiska kraftprov Tour de Ski framför TV-n. Upplägget är genialt och man upphör inte att imponeras av skidrännarnas – både manliga och kvinnliga – förmåga att dag efter dag ge precis allt.
Mest imponerar förstås Federers landsman, suveräne herrvinnaren Dario Cologna, som tycks ha disponerat kraftprovet perfekt från första till sista minut. Parallellerna mellan de två schweizarna är slående. Cologna agerar lika elegant och majestätiskt i spåret som Federer gör på tennisbanan. Segerintervjuerna är lika balanserade och sympatiska som Federers.
Det fanns en tid – när VTS-arna Magnus Larsson och Jonas Björkman kompletterade med Niklas Kulti slog USA i DC-finalen – då amerikanska kommentatorsstorheter som John McEnroe och Bud Collins frågade sig hur vi gjorde i Växjö. Vi hade förstås inget givet svar.
Motsvarande fråga idag: Hur bär man sig åt i alplandet för att få fram så kompletta och föredömliga världsartister som Federer och Cologna? Något enkelt svar finns förmodligen inte heller här.

God jul och gott nytt år

Scenförändringen är total. För exakt ett år sedan var Strandbjörket, som framgår av bilden, rena julkortsmotivet, och så hade det sett ut i mer än halvannan månad. När detta skrivs råder duggregn och kvicksilvret visar plus 6.
Oavsett väder lackar det mot jul och ett nytt år väntar runt hörnet.Tack för visat intresse, alla ni som under 2011 har besökt denna blogg. Antalet besökare har ökat dramatiskt under året. Jag utgår från – och det märks tydligt i kommentarerna – att det som skrivits har glatt en del, upprört somliga och väckt funderingar hos andra.
Min avsikt är att fortsätta skrivandet under 2012 och min förhoppning är givetvis att såväl gamla som nya läsare finner intresse i att ta del av innehållet. Slutligen en nyårsönskning till er som lämnar kommentarer: tyngden i era inlägg ökar, om ni undertecknar med ert hela namn. Det finns många Jonas, Jocke och Anders för att nämna några.

Tillspetsad verklighetsbeskrivning

Johan Esk, den kloke och flyhänt skrivande DN-medarbetaren, hakar på i debatten om träningsmängd och elitinriktning i unga år. Han inleder idag sin söndagskrönika så här drastiskt

Det finns äntligen stråk av klarspråk från idrottsförbunden. Det finns inget intresse av att ungdomarna har kul för stunden. Allt handlar om detta: Bli framgångsrik, lille vän!

I fortsättningen exemplifierar Esk i först hand från tennisens ”Mot top 100″ och fotbollens S:t Erikscupen.
De här utmanande men tänkvärda meningarna kan mycket väl lyftas fram i debatten kring tennisens ”tidtabell”, för att använda Esks vokabulär:

Idrottsförbunden kan lika bra prata öppet. Säga att de driver ideellt baserad yrkesutbildning med minimala möjligheter för studenten att försörja sig på yrket. Säga att allt går ut på att någon, kanske några, av alla tusen och åter tusen som håller på ska kunna förvandla sporten från hobby till yrke.

Gå gärna in och läs och begrunda hela artikeln. Den ger anledning till funderingar i många riktningar.
Ett litet förtydligande dock: Mats Wilander ägnade sig inte åt ”brutalt långa pass” under sin juniortid i Växjö TS. Däremot avsatte han massor av tid för glädjefylld och passionerad spontanidrott.

Bildt och Zlatan

Den begåvade DN-kolumnisten Lena Andersson lämnar sällan sina läsare oberörda. Dagens inlägg på ledaravdelningen med rubriken ”Auktoritära utsöndringar” är en riktig pärla.
Lena Andersson karakteriserar och belyser det auktoritära ledarskapet utifrån ett perspektiv som spänner från Carl Bildt till Zlatan Ibrahimovic via Håkan Juholt och Eric Cantona. Beskrivningen av hur den auktoritäre ledaren genom det hon så träffande kallar auktoritär utsöndring förminskar alla i sin omgivning är klockren.
Det har ju varit mycket uppmärksamhet kring fotbollslandslagets resultat med och utan Zlatan. Lena Andersson är reservationslöst säker i sin uppfattning om hur Zlatan påverkar sina lagkompisar:

 Jag tror snarare att de hämmas av hans auktoritära ledaregenskaper, kritiken, irritationen, oberäkneligheten och de subtila psykologiska bestraffningar som auktoritära personligheter är mästare på.

Tänkvärt inte minst för Erik Hamrén, eller hur? Parallellen med när franska stjärnan Eric Cantona ställdes utanför laget i VM 1998 är intressant.
Jämförelsen på det politiska planet mellan Håkan Juholts och Carl Bildts sätt att förhålla sig till media är på pricken. Bildts auktoritära utsöndring kan få vilket mediadrev som helst att komma av sig.
Lena Anderssons artikel stämmer till eftertanke. I minnet spelas upp tillfällen även i den ankdamm som tennisvärlden utgör, där den auktoritära utsöndringen har fått dugliga människor att känna att de inte kan något och inte vet något.

Den ljusnande framtid är vår

Ungefär en timme vid datorn för att knappa in adresser på alla nytillskott i tennisskolan sedan i somras ledde till en given reflexion: Det är frapperande hur stor andel av de nya som har adresser på Söder eller Biskopshagen.
Växjös för närvarande starka expansion berör i högsta grad gamla fina Söder, där Strandbjörkshallen utgör ett snart 75-årigt landmärke. Det genuina Söder har genomgått en befolkningsmässig strukturförändring och är idag barnrikt, inte minst i de åldrar, då det är lämpligt att börja spela tennis. Till detta kan läggas att Biskopshagen, den helt nya stadsdelen ”Söder om Söder” för att tala i Stockholmsstermer, tycks ha ungefär samma befolkningspyramid som Söder.
För oss i VTS är det förstås en förmån att bedriva vår verksamhet mitt i denna välmående del av Växjö. Framtidsutsikterna blir givetvis inte sämre av de redan klubbade expansionsplanerna rörande det som idag är Söders utmarker: södra stationsområdet, området som var Gotthard Nilsons och gamla Skärvet, allt inom bekvämt cykelavstånd från Strandbjörkshallen.
Det är ju en obestridliga fördel att ha möjlighet att kunna idrotta i sitt närområde. Att ta cykeln till Strandbjörket efter skolan eller på sommarlovet är oslagbart. För undvikande av missförstånd skall betonas att barn, som bor på andra stadsdelar än Söder och Biskopshagen, givetvis är precis lika välkomna i vår verksamhet.
-  - – - – - – - -
Grattis, Kajsa, till Tommy Svensson-priset, som delades ut av upphovsmannen själv i samband med Östermatchen mot  J-Södra. Men tyvärr får Smp minus för den bristfälliga researchen av Kajsas meriter under året. Dock faller ingen skugga över Sven Elofsson, det var inte hans signum under artikeln.

Ännu bättre TenTour Online

TenTour Online har blivit ett ovärderligt redskap för inte bara alla tävlingsarrangörer och tävlingspelare utan också för alla dem i Tennissverige, som är intresserade av att ta del av resultat. Den sistnämnda gruppen är för övrigt månghövdad.
Föetaget Primesite här i Växjö, som står bakom siten, har i dagarna presenterat en layoutmässig uppdatering. Jonas Nordgren och ”Micke” Arvidsson har lyckats åstadkomma en klart förbättrad snits och tillgänglighet, som säkerligen kommer att uppskattas av alla besökare.
Pågående tävlingar har lyfts fram till första sidan och besökaren får tydlig information om uppdateringsstatus och har tillgång till enkla knappar för att gå rakt på det man söker. Att Jonas och ”Micke” har gjort sig mödan att leta upp arrangörernas klubblogos, är en detalj som gläder ett sant idrottshjärta.
Inlagda bilder har fått mer framträdande exponering och en tilltalande layout med lättnavigerad överblick. I rutan för respektive tävling syns dessutom om färska bilder har lagts ut.
TenTour Online omfattar idag merparten av alla sanktionerade tävlingar i Sverige. Suveränt för tävlingsarrangörer, suveränt för tävlingsspelare och suveränt för alla om söker resultatinformation…
Nu väntar vi tävlingsarrangörer bara på den uppdatering av själva tävlingsprogrammet TenTour, som skaparen Johan Gunnarsson har ställt i utsikt.

Onödig budgetkritik

I den statsbudget för nästa år, som regeringen presenterade för ett par dagar sedan, ligger stödet till idrotten kvar på nuvarande nivå, 1,7 miljarder kronor, i tre år framåt. Även idrotten skall naturligtvis ha respekt för det skakiga ekonomiska läge som råder, men icke desto mindre innebär frusna siffror naturligtvis i realiteten en sänkning.
Som lök på laxen skickar regeringen med onödig kritik mot idrottsrörelsen i form av de här formuleringarna

”Andelen kvinnor på beslutande befattningar inom idrottsrörelsen är avsevärt lägre än andelen kvinnor bland aktiva medlemmar.
Regeringen noterar även brister vad gäller etnicitet och kulturell mångfald, i synnerhet vad gäller flickor med invandrarbakgrund.”

Det hade varit mer klädsamt om Anders Borg avstått från den passningen.
Den första meningen är förstås i sak korrekt. Idrotten kämpar på alla nivåer medvetet med att få fler kvinnor engagerade i styrelse- och andra ledarbefattningar. Den uppgiften tillhör emellertid inte de allra enklaste, vi har att jobba med.
Vad gäller passusen om flickor med invandrarbakgrund blir man irriterad, åtminstone ur tennisens perspektiv. I den kostnadsutredning, som Riksidrottsförbundet lät göra 2009 och som omfattade ett 10-tal idrotter, redovisades för tennisens del en 20-procentig andel med invandrarbakgrund. Bara basket hade en högre siffra, 26 procent. Många av de övriga idrotterna låg för all del på siffror runt 10-procentstrecket.
Till saken hör att andelen svenskar totalt med invandrarbakgrund är ungefär 20%! Problemet, som för övrigt säkerligen har ekonomiska kopplingar, är alltså knappast av den digniteten att det förtjänar plats i statsbudgeten.

Stil och värdighet, tack!

Ett av syftena med denna blogg är att skapa debatt kring aktuella tennisfrågor. Om en sådan debatt skall vara meningsfull, skall den givetvis vara saklig och fri från personangrepp.
Tyvärr måste jag konstatera att det meningsutbyte, som uppstått efter mitt inlägg JSM-funderingar (4), i vissa stycken tangerar vad som är acceptabelt.
Den store upplysningsfilosofen Voltaire tillskrivs uttalandet

”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.”

Detta bevingade uttryck till det fria ordets försvar fälldes så där 300 år innan internet var påtänkt. Det nya mediet har – på gott och ont – öppnat för var och en att tycka och tänka fritt, ibland alldeles för fritt kan man tycka. Den som vill framföra dunkla och suspekta uppfattningar kan dölja sig bakom fullständig anonymitet.
Själv är jag så luttrad att jag  - även om det svider – kan svälja ett och annat övertramp, riktat mot mig själv. Däremot kan jag inte acceptera osakliga och nedsättande personangrepp på våra duktiga VTS-tränare, ej heller svepande misskreditering av hela VTS-verksamheten.
I det lite större perspektivet brottas de stora dagstidningarna just nu med problemet att hålla rent i kommentarsfälten. DN, Expressen och Aftonbladet arbetar med frågan från lite olika infallsvinklar.
Jag har ännu inte förpassat en enda kommentar i denna blogg till papperskorgen, men ibland har det varit frestande. Det är min förhoppning att inte behöva radera någon kommentar i fortsättningen heller. En konstruktiv debatt är livsluft för tennisen.
Alltså, en vädjan till läsarna: kommentera gärna mina inlägg, var kritiska om ni finner det befogat men agera med saklighet och på ett värdigt sätt!

Årets nykomling!

”Afternoon tea” på Teleborg Centrum var en trevlig tillställning och en lika angenäm påminnelse om den minnesvärda praovecka vi hade i vintras i Strandbjörkshallen med Ida Olsson.
Mona Jonsson, praosamordnare på skolan, och åttorna på TC hade bjudit in praoföretag och handledare till ett mingel- och uppföljningsevent – det första i sitt slag – med läsårets praoaktiviteter som sammanhållande tema. Som Idas handledare hade jag förmånen att få vara med.
Och inte nog med det, jag blev diplomerad. En handfull företag och handledare fick kliva upp på scenen och ta emot diplom. Jag hade utsetts till ”Årets nykomling” (!), en lika omtumlande som inspirerande utmärkelse för en grå panter.
Självklart fanns Ida med i främsta organisationsledet av eventet, som var trivsam och välavvägt. Tilltugget till teet, bakat av eleverna själva, var rikligt och välsmakande och underhållningen med sång, musik och trolleri var lika  välbalanserad som njutbar. Vita dukar och kandelabrar förstärkte festintrycket.
Åttorna på TC skiljde sig från kvällen med högsta betyg. Det finns hopp om svensk ungdom!
Smp-vimlaren Sven Elofsson var också där.

30 timmar i veckan

DN:s söndagsserie ”Min hemmaplan”, som handlar om barn- och ungdomsidrott, har idag rubriken ”Siktar på toppen i Rio”. Artikeln handlar om en 13-årig gymnastiktjej som, sin unga ålder till trots, ingår i SOK:s satsning ”Projekt Rio 2016″.
Huvudpersonen Julia Rumbutis är alltså jämngammal – född 1997 – med vår egen färska juniormästarinna Kajsa Rinaldo-Persson. Bäst i sin ålder i gymnastik, bäst i sin ålder i tennis. Där tar likheterna mellan de båda emellertid ett abrupt slut.
Gymnastiktjejen med ryskt påbrå, som flyttat från Norrbotten till Stockholm för sin idrotts skull, tränar uppemot 30 (!) timmar i veckan, slutar skolan tidigare än sina klasskompisar varje dag och läser läxorna på tunnelbanan. När finns utrymme för ytterligare aktiviteter i livet för denna 13-åring? Vill vi ha det så här i 2000-talets Sverige? Vill Riksidrottsförbundet ha det så här?
Kajsas träningsdos är på sin höjd en fjärdedel av Julias, men alltså tillräcklig för att vinna JSM. En sund träningsmängd för en 13-åring, tycker vi i VTS. Det fina i kråksången är att Kajsas kvantitet kan ökas i takt med fysisk och mental mognad och alltså sättas in med hög motivation då den förhoppningsvis ger bäst effekt. 30 timmar i veckan är däremot svårt att bygga vidare på.
Inom VTS intar vi en reserverad hållning till den träningsdos, som Svenska Tennisförbundet vill ha i unga år enligt den s k utvecklingstrappan. Vi tror att det för de flesta är viktigt att ha utrymme för andra idrotter i unga år och att en upptrappad träningsdos sätts in, då valet av tennis som förstaidrott är klart.
I DN-artikeln betonas att Julia tycker att det omänskliga programmet är roligt – hela tiden. Om så verkligen är fallet, är det förstås en ”förmildrande omständighet” i sammanhanget. Idrott måste kännas roligt för att bli en livslång följeslagare, oavsett om man tränar 30, 7 eller 2 timmar i veckan. Den som verkligen tycker tennis är roligt bygger självklart på den schemalagda träningen med utvecklande egenträning, d v s spontanidrott.
Om en ung idrottstjej finge välja,att vara i Julias eller Kajsas kläder, skulle väl valet vara enkelt. Eller?