Courtside – värt att titta på

Eurosport har ju hamnat lite i bakvatten, då det gäller tennis, dock ej då det handlar om Grand Slam-tävlingarna. Inför Franska mästerskapet har man – vid sidan om TV-bevakningen – på webben startat Courtside – tennis med Maria Strandlund-Tomsvik som skicklig programledare.
I inledningsprogrammet kommer Magnus Norman till tals. De erfarenheter, som Värmlänningen förmedlar i samtalet med programledaren och hennes initierade bisittare Magnus Alsterback – en gång i tiden junior i VTS och Team Mats Wilander – är intressanta.
Magnus Norman har ju i sitt bagage ett mycket framgångsrikt förflutet på det röda Roland Garros-gruset, både som spelare och tränare. Speciellt slås man av att mycket av det Magnus säger, låter som ett eko av ”Fidde” Rosengren. Det råder ingen tvekan om, att de metoder ”Fidde” praktiserade för att forma Magnus till en världsspelare finns med i Magnus´ nyetablerade  samarbete med Stanislas Wawrinka, ett teamwork som ju fått en flygande start.
Innehållet i det första Courtside-tennis kan beskrivas som lite blandat med Norman-samtalet som lysande höjdpunkt. Inslaget om Roger Federers nya frisyr har t ex lite Hänt i veckan-karaktär.
Intressant att följa blir nedräkningen av 10-bästalistan över svenska herrspelare genom tiderna. I premiärprogrammet presenterades ”Jocke” Nyström som nummer 10. Namnen i topp 3 torde väl vara givna, men hur det kommer att se ut i spannet 4 – 9 blir spännande att följa. Kommer någon av de gamla hjältarna – före Borg-eran – att få plats?  Janne Lundqvist knappast, Sven Davidson möjligen, möjligen!

Nej, det blev som vanligt…

Snacka om tvära kast. Den solflödande SEBNG-lördagen förbyttes i en finaldag med regnstart 10 minuter innan de första matcherna skulle gå igång Sen var himlen öppen i stort sett hela dagen med konsekvensen, att rubbet måste genomföras inne i Strandbjörkshallen. Som vanligt när det gäller VTS och utetävlingar alltså…
Resultatmässigt blev det ett snyggt VTS-facit med finalvinst i  fem av de sex ”riktiga” klasserna. Den sedan något år tillagda 9-årsavdelningen spelas förståndigt nog endast på zonnivå.
Den enda kilen i VTS-dominansen slogs in av kalmariten Jacob Danell i 13-årsklassen. Den pudelklokt spelande 12-åringen som – högst originellt – gärna går runt och spelar backhand inside out satte stopp för VTS-hoppen Alex Ottosson i finalen och Alexander Stenman i andra omgången.
Ett stort utropstecken var Oscar Sohl i den förkrossande VTS-dominerade 15-årsklassen. Oscar, som har gått framåt rejält under vintern, levde farligt och släppte set mot Karlskronas Gustav Wogén i öppningen, men sedan gick det av bara farten.
Lycka till i regionsfinalen alla VTS-are, som tagit sig dit genom spel eller genom obegripliga wild cards. Om Kasper Qvarfordt, som var på plats som åskådare hela helgen, och Theo Lindahl istället fått spela, hade det bergis varit VTS i hela segrarlistan.

Gott omen?

Två strålande solskensdagar har inlett tävlingssommaren i Strandbjörket. Vår kära utomhusanläggning och dess omgivning har visat sig från sin allra bästa sida för besökande spelare och föräldrar samt givetvis också för våra egna.
Det har varit två fantastiska öppningsdagar i zonspelet av Kalle Anka Cup – förlåt, den gamla fina tävlingen har ju numera det trista namnet SEB Next Generation Cup. Strandbjörket är  med sin skira och friska grönska  som allra vackrast just nu och ett par veckor framåt. Två dagar med kvicksilvret klart över 25-strecket gör förstås inte saken sämre.
De senaste åren har vi haft extrem otur med dåligt väder och mycket regn i samband med våra utomhustävlingar. Vågar vi sticka ut hakan och ta denna superba inledning som ett gott omen inför resten av sommaren?
Tveksamt! Redan i morgon, finaldagen i SEBNGCUP spår vädergubbarna klart lägre temperatur och regn från lunchtid. Men de har ju haft fel förr…
Lika trivsamt som det är med utomhustennis i bra väder, lika trist är det när himlens portar öppnar sig.

Ungdomsdrotten blöder

Svensk ungdomsidrott mår inte särskilt bra för tillfället. Larmklockorna har ljudit illavarslande de senaste dagarna. I måndags presenterade idrottsforskaren Tomas Peterson i Malmö kritiska synpunkter på fotbollens elitsatsning i unga år. Idag kunde man i DN läsa en dyster rapport från Centrum för idrottsforskning.
Tomas Peterson påvisar – föga överraskande – att fotbollens utgallring i tidiga år drabbar dem, som är födda sent på året. Problemet är förstås inte unikt för fotboll. I tennis är ju, liksom i de flesta andra idrotter, all klassindelning i tävlingsverksamheten kalenderårsbaserad. Uppemot ett års skillnad i biologisk ålder har naturligtvis sin betydelse.
I CIF-rapporten redovisas bl a utvecklingen – en negativ sådan – för det lokala aktivitetsstödet från 2004. Såväl antal deltagartillfällen som antal sammankomster har minskat markant, 9 respektive 14 procent under perioden 2004-2011. Detta har skett samtidigt som statliga miljarder har pumpats in i idrotten genom det s k Idrottslyftet bl a med syftet att locka nya proselyter liksom att behålla dem, som redan är med.
Nedgången är störst i gruppen 17-20 år och bland flickor. Idrottslyftet har som sagt siktat in sig på just dessa åldrar. Sannolikt hade det sett ännu dystrare ut utan denna omfattande satsning.
I rapporten spekuleras bl a i att en orsak till de sjunkande siffrorna skulle kunna vara att idrotten är alltför tävlingsinriktad. Balansgången elit – bredd är svår, men en självrannsakan är nog på sin plats, inte minst inom tennisen.
Idrottslyftet och LOK-stödet går ju till det organiserade föreningslivet. En fundering i rapporten är, att ungdomar har börjat välja idrottsaktiviteter utanför föreningarna som t ex gym. Om så är fallet, idrottar man i bästa fall lika mycket som tidigare men inte inom RF-familjen.

Man ska ha sköj

- Man ska ha sköj och det ska vara gött. Den dag jag drar min sista suck vill jag känna att jag haft görsköj, säger han och poängterar att det är viktigare än allt annat.

Värmlänning eller västgöte? I det här fallet handlar det om friidrottstränaren Lasse Eriksson i Stefan Holms klubb Kils AIK. Citatet är hämtat ur en artikel i dagens DN, som jag tog del av hemkommen från Båstad, där Kajsa gladde med att kvala in också i den andra damfuturen.
Rubriken var ”Här odlar Sveriges snabbaste ointresset för idrottens allvar”. Sveriges snabbaste är förstås den udda jättetalangen Irene Ekelund, som går sina alldeles egna vägar och bl a väljer bort idrottsgymnasium och som inte alls är intresserad av idrott i allmänhet.
Hennes lika udda tränare har numera friidrottsförbundets fulla förtroende att sköta superbegåvningens utveckling. Så har inte varit fallet hela vägen:
- Jag sökte en halvårsutbildning en gång, men kom inte in. Det var kanske tur det för annars hade jag kanske blivit som alla andra.
Citatet är hämtat ur DN-artikeln, där Eriksson också betonar glädjens betydelse för att klara nödvändigt tungt nötande:
- Det är därför det är så himla viktigt att ha trevligt… 
När man tar del av den mycket läsvärda artikeln, som ger en alldeles utmärkt inblick i hur Eriksson och Ekelund samspelar för att hålla balans mellan glädje och allvar, går förstås tankarna till hur vi har det i tennisen. Har våra juniorer sköj? Är det gött att vara tennisjunior?
För egen del tycker jag, för att det skall bli sköj
att varje träningspass skall var välplanerat och välstrukturerat
att play and stay-idén att så snabbt som möjligt komma till spel är bra
att tävlingsinslag i träningen är bra på alla nivåer
att hög intensitet är bra
att kötennis är tråkigt
att ”kasta boll” bör begränsas till tidig tennisskola
att all träning över tennisskola skall vara så matchlik som möjligt
att den som inte följer tränarens direktiv eller som inte gör sitt bästa skall bänkas

Varför är det så svårt?

Långhelg med fint vårväder och paus i den ledarledda verksamheten – bästa tänkbara förutsättningar för VTS-juniorers egna träning i Strandbjörket. Någon större trängsel på banorna är det emellertid inte. Dock skall förstås sägas, att somliga givetvis är bortresta, och andra spelar tävling i Norrahammar.
En väl genomförd egenträning karakteriseras bl a av spelglädje, högt tempo, koncentration och sportsmanship. Poängspel i matchlika former är en huvudaktivitet. Genomtänkta drillövningar kan också vara på sin plats. Däremot är en ostrukturerad timme med mycket snack, slöa fötter och lång tid på bänken en styggelse.
Ett nedslag i Strandbjörket bjuder på en provkarta på hela registret. Varför är det så svårt för somliga att genomföra en bra egenträning? För den, som verkligen vill något med sin tennis, borde ju kampen mot kompisarna vara det roligaste som finns.
För egen del gladdes jag idag speciellt över att se två av de yngre VTS-juniorerna på ett föredömligt sätt förvalta ett tränngspass. Tito Windborg 13 och Ludwig Welin 12 utstrålade spelglädje och entusiasm på bana 2. Det var kamp om varenda poäng. Kort sagt, en träningstimme precis sådan som man önskar se på varenda bana varenda dag.
För varje juniors utveckling är det viktigt att förmå tillvarata den egna träningen på ett bra sätt. Sommartid tillkommer en extra aspekt. Utespelet i Strandbjörket exponerar VTS-verksamheten på ett helt annat sätt, än när vi håller oss inomhus under vinterhalvåret. Massor av Växjöbor rör sig i parken och runt Växjösjön.
Det som försiggår på våra utomhusbanor är således ett skyltfönster, som ständigt måste vara väldekorerat och välstädat. Därför är det av ytterligare ett skäl viktigt, att varje eget träningspass genomförs på det sätt som skisserats ovan. Därtill kan läggas, att avarter som grova svordomar och könsord förstås är bannlysta.

Rising stars?

Den första veckan av tre svenska futures som går under samlingsnamnet Rising Star Tour, den i Karlskrona, tände vissa förhoppningar. Två 17-åringar stack ut, och blågult hängde i alla fall med fram till semifinal.
Tävling nummer två, den första i Båstad, är redan idag onsdag över för svensk del. Samtliga svenskar är borta, då tävlingen går vidare med kvartsfinaler i morgon. Båstadtävlingen håller förvisso högre kvalité än Karlskronaupplagan, men facit är likväl dystert.
Till de unga svenskarnas försvar kan sägas, att de har mycket begränsad erfarenhet av tävlingar på denna nivå. 17-årige Philip Möbius var säkert rejält sliten efter fyra matcher i Karlskrona och ett stentufft kval i Båstad, när han föll pladask i huvudtävlingens första rond. Men vilka lärorika veckor…
Mer bekymmersamt är att ingen enda av de etablerade svenska futurespelarna, de som slåss om platserna i det svenska DC-laget, förmådde ta sig förbi andra omgången. Närmast kvarten var, ironiskt nog, 33-årige comebackande Jacob Adaktusson, som passerade bäst före-datum för många år sedan.
Till yttermera visso kan noteras att det går så här trögt på hemmaplan och under bästa tänkbara vägledning. ”Fidde” Rosengrens engagemang för de svenska killarna är betydligt mer erfaret men lika helhjärtat som när han som ung tränare på touren tog Jonas Björkman igenom denna proffstennisens bakgård, som då kallades satellittävlingar. Jonas´ väg genom satellitträsket var långt ifrån spikrak, så ”Fidde” har säkerligen inte gett upp hoppet. Ingen jämförelse i övrigt mellan Jonas och de aktuella svenskarna…

Mer sådant!

Jag blev idag uppringd av Niklas Joelsson. Namnet klingar nog bekant i öronen hos en del av denna bloggs läsare. Niklas, som närmar sig 30-strecket, tillhörde som junior Smålandseliten men försvann liksom många andra från tennisen alldeles för tidigt.
Numera är han stadgad familjefar och bor i nybyggd bostadsrätt på Vallen, söder om Biskopshagen. Uppenbarligen har en del av tennisintresset bitit sig kvar.
Niklas´ ärende var nämligen frågor kring vår fina minitennisbana. Hans idé – en alldeles lysande sådan – var att intressera bostadsrättsföreningen för att anlägga en minitennisbana i området.
Kan det bli bättre? Barn och föräldrar, som bor på cykelavstånd från Strandbjörket, får ett naturligt sätt att stifta sin första bekantskap med tennis alldeles inpå husknutarna!
Lycka till Niklas! Hoppas projektet realiseras och får efterföljare på andra håll i stan, gärna i samma exklusiva form som i Strandbjörket d v s med konstgräs.

Knäppt

Futureveckorna i Båstad för både herrar och damer är ett lyckat drag. Kvalhelgerna blir t ex mycket  intensiva med massor av intressanta matcher.
Ur VTS-synvinkel är det just nu tjejerna, som tilldrar sig uppmärksamheten. På herrsidan saknar vi dessvärre representanter.
Kajsa tog sig vinnande ur en drygt två timmar lång gastkramning mot norskan Maria Groener. Bra gjort av VTS-tjejen att rida ut stormen såväl bildligt som bokstavligt. Nåja, stormade gjorde det inte, men den hårda vinden var svårbemästrad för många av spelarna.
Gabbi däremot gjorde processen kort mot Söndrumstjejen Catrine Landström. Ett enda game släppte VTS-spelaren ifrån sig. Såväl Kajsa som Gabbi bör ha goda chanser att klara även kvalfinalerna i morgon.
Problematiska kulor
Många utländska domare satt i stolarna på Drivan. En del av dem föreföll mindre förtrogna med det svenska sättet att använda kulorna på domarstolen. Tjejen, som dömde Kajsas match, tillämpade modellen att konsekvent skjuta ut kulorna för respektive spelare på den sida, som spelaren satt vid sidbytena!
Modellen blir förstås omöjlig och desinformerande för alla, som inte följer matchen från början till slut. Många, som passerade bana sex i andra set och för andra gången, frågade t ex om setkulan var fel. De hade ena gången passerat, då Kajsa och kulan råkade vara på samma sida. Vid nästa tilfälle var det tvärtom.
Eftersom jag uppmärksammade ytterligare någon domare tillämpa samma modell, kände jag mig manad att fråga i tävlingen tjänstgörande VTS-rättskiparen Markus Ellström, om modellen var påbjuden av tävlingsledningen. Så var förstås inte fallet.

Mest glädjande på länge

Den första av tre svenska futureveckor – den nivå där toppen i svensk herrtennis hör hemma just nu – går mot sitt slut. Man kan misstänka att tävlingen i Karlskrona gett blandade känslor i förbundskapten ”Fidde” Rosengrens skalle.
Glädjande är förstås att Patrik Rosenholm tycks ha kommit tillbaka på ett bra sätt efter ett långvarigt ofrivilligt tävlingsuppehåll. Rosenholm är ende kvarvarande svensk, när det är semifinaldags i morgon. För de övriga i den grupp, som ”Fidde” tog ansvar för vid årsskiftet, går det däremot trögt, då det gäller att ta sig förbi kvartsfinalnivå.
Däremot har ett antal betydligt yngre svenskar imponerat storligen i Karlskrona och åstadkommit det mest glädjande som inträffat i svensk herrtennis på länge. Största överraskningen är malmöpågen Philip Möbius, som har mycket tennispåbrå. 17-årige Philip och jämngamle Daniel Windahl, bra tennisarv även där, spelade hem ATP-poäng i Karlskrona. Till saken hör att Elias Ymer, den bäste i åldersgruppen, inte var med i Blekingemetropolen.
Många spelare i samma åldersnivå är alltid en god förutsättning, oavsett om det handlar om klubbnivå eller landslagssammanhang. Med rätt uplägg är man naturliga sporrar för varandra. ”Kan han, kan väl jag”, är en inställning som kan leda långt. Den svenska tennishistorien bär syn för sägen.
17-årstrion kan med fördel kompletteras med ett år äldre Gustav Hansson. Hemmasonen, liksom Möbius och Windahl, kvalade sig in. Samtliga tog sig vidare i huvudtävlingen, Möbius t o m till kvarten. Mycket bättre än så kan man som 17-18-åring inte få ut av en tävling på denna nivå. Glädjande nog förekom inget tjafs med wild cards till dessa lirare.

Spelet har börjat

Det har gått överraskande snabbt, jobbet med att få utomhusbanorna i Strandbjörket klara för spel. Den kalla våren med stadigt runt -10 på nätterna långt in i april har inte förmått hindra, att de första bollarna för året slogs på bana 7 i tisdags.
”Fidde” hade gjort en hovsam förfrågan om möjligheterna att förbereda i Strandbjörket för några av hans spelare inför futuretävlingen i Karlskrona. Denna omständighet var förstås en extra sporre för alla inblandade i det omfattande vältningsjobbet.
Under loppet av den gångna veckan har alla sju banorna blivit klara. Ett stort tack till alla inblandade; Karolina, Åke R, Tommy och inte minst Ingvar. Ingvar njuter ju sedan årsskiftet sitt otium men var inte sen att tacka ja, då vi frågade om hans hjälp. Mycket trevligt återseende tyckte alla inblandade.
Evigt unge Hans Bergeling – 80 vårar om en dryg månad – har helt och hållet på eget initiativ funnits med större delen av veckan. Snacka om känsla för ”meningen med föreningen”…
I sammanhanget skall vi förstås inte glömma Mirna och ”Askan” som stöttade upp med att ta hand om huvuddelen av den ”inre tjänsten”. Mirnas dagliga lunchservering uppskattades högeligen.
Tävlings- och rekryteringsjuniorerna flyttar ut i morgon. Från och med 1 maj är banorna öppna för alla VTS-ares och övrig allmänhets bokning.

Varför alla dessa wild cards?

Varje år vid den här tiden blir man påmind om, att åtminstone somligt var bättre förr. Det handlar om klassikern som länge och väl hette Kalle Anka Cup, det kanske starkaste varumärket genom åren i svensk tennis.  Sedan några år tillbaka bär tävlingen ett betydligt mer prosaiskt namn.
Att tävlingen bytt namn måste man stå ut med, även om det är smärtsamt.  Likaså var det till följd av regionaliseringen av svensk tennis nödvändigt att förändra det från början geniala spelupplägget. Däremot är den wild card-hysteri, som grasserar i Region Syd, för mig obegriplig.
Idag mejlades en lång, lång lista över spelare, som tilldelats friplats till regionsfinalen i Jönköping, ut till arrangörerna av zontävlingarna runt om i regionen. Spelarna är anmälda till zontävlingarna men skall alltså inte tas med i lottningen.
Varför alla dessa wild cards? Tennis på tävlingsnivå går ju ut på att spela matcher, så många som möjligt på så lämplig nivå som möjligt, för att utveckla sin kapacitet. En effekt av frosseriet i wild cards blir ju att ett stort antal spelare fråntas en bra tävling – för zontävlingarna är bra tävlingar i den nya modellen – i inledningen av utomhussäsongen. En annan är förstås, att zontävlingarna urvattnas i kvalité.
Jonas Björkman, för att ta ett intressant exempel, gick sällan ens till Smålandsfinal, aldrig till Sverigefinal. Jonas luttrades av de svidande nederlagen och blev ju så småningom en världsspelare. Idag har flera av hans efterföljare en plats i nivån närmast Båstad utan att behöva slå ett enda slag. Vilken modell som är bäst, är för mig solklart.
Den gamla fina Kalle Anka-idén med kvalificering till Sverigefinalen via klubb – krets- och distriktstävlingar kunde som sagt inte behållas ograverad i den nya organisationen. Frosseriet i wild cards är däremot ett alldeles oprovocerat och onödigt tilltag.

Bra jobbat

- Bra jobbat, är en modern klyscha som man hör i tid och ibland också i otid efter tennismatcher och även i andra sammanhang. Igår var den emellertid i hög grad befogad i Strandbjörket.
Uppslutningen på lördagens städdag var god. Nåväl, allt är ju relativt. 20-25 av 400-450 vuxna VTS-medlemmar imponerar kanske inte över hövan men är okay i det moderna stressamhälle, vi lever i.
Vädret var perfekt. Mycket blev gjort, vilket bilden bär tydligt vittnesbörd om. Det som samlats i säckarna är dock bara en del av allt som fixades.
Jobbet bestod i huvudsak av göromål utanför staketen som t ex att få bort allt riset efter Åke Reinholtz´omfattande hårdfrisering av häcken bakom ettan och tvåan. Städning av alla gräs- och asfaltytor var ett annat omfattande pensum.
Innanför staketen pågår sedan en knapp vecka det sedvanliga vårarbetet. På femman, sexan och sjuan kommer förhoppningsvis näten upp i veckan. De gamla banorna är precis påbörjade.
Stort tack, alla ni som ställde upp och väckte vår fina utomhusanläggning ur vinterdvalan denna solflödande lördag.
- – - – - – - -
Tack Pernilla för nybakade kanelbullar – världens godaste.
Särskilt tack också till de grå pantrarna Birgit Persson, Hans Bergeling och Magnus Arnfelt, som alltid visar föredömlig klubbkänsla vid tillfällen som detta.

Olustigt

JSM 12-16 spelades som vanligt på Lilla Torp i Göteborg i påskhelgen. VTS-juniorerna förberedde sig på hemmaplan genom organiserat matchspel i Strandbjörkshallen eller genom att tävla på Fair Play i Malmö.
Men några saknades. Vilade de sig i form? Nej, efterhand har det framkommit att Ready Play Tennis Camp pågått på andra sidan Växjösjön samtidigt med vår SM-uppladdning. VTS-tränarna hölls ovetande både från Ready Play och från berörda spelare/föräldrar. Att åtminstone spela med öppna kort är inte särskilt mycket begärt.
VTS-juniorer deltar alltså i vardagslunken i vår ordinarie verksamhet, hoppar över JSM-uppladdningen för en annan aktivitet och ansluter sig sedan till VTS-truppen i Göteborg med ledare, boende, inbollning, tränarbevakning och i vissa fall resa med VTS-bussen. Det känns som att vitala delar av ”meningen med föreningen”  har missats.
VTS-juniorers köp av privatlektioner på Ready Play kan vi ha synpunkter på men knappast förhindra. Att byta bort ordinarie VTS-verksamheter mot aktiviteter på stans kommersiella tennisalternativ är en helt annan sak.
- Någon ordning måste det vara i en stad med flera tennisutbud, för att travestera ett färskt partiledaruttalande.

Trist avslöjande

I dagens SvD på nätet avslöjar Jonas Arnesen, lagom inför kvalmatchen mot USA, spelet bakom den märkliga matchen i första kvalrundan mot Argentina. Det handlar alltså om Sverige och damernas Fed Cup.
Fed Cup-lagets frontfigurer Sofia Arvidsson och Johanna Larsson har ju som topp 100-rankade varit de medialt gångbara namnen i svensk tennis de senaste åren, då herrtennisen befunnit sig på dekis. Jag utgår från att Jonas´ uppgifter är korrekta. Det, som han blottlägger, är föga smickrande.
Johanna Larssons agerande i första singelmatchen var enligt många ögonvittnen framför TV-skärmen ingen vacker syn. Rena tankningen, och det i en betydelsefull landskamp!
SvD-avslöjandet om förspelet till matchen är inte heller det särskilt tilltalande. Ekonomiskt kattrakande om höjda ersättningar, för att toppnamnen över huvud taget skulle ställa upp, känns osmakligt.
Tjejernas agerande stämmer väldigt illa med den sympatiska image, de har byggt upp. Sofia Arvidsson har ju t o m fått pris av ITF för sin laglojalitet, då det gäller spel i Fed Cup.
Det hedrar dock Sofia, att hon – inte nye förbundskaptenen Lars-Anders Wahlgren – såg sig föranlåten att kalla till krismöte efter första dagens debacle. Åtgärden hade önskad effekt. Laget vände som bekant till 3-2-vinst och får alltså en ny chans att visa rätt attityd mot ett amerikanskt kanonlag med båda systrarna Williams och Sloane Stephens.