Stolt historia (23)

Det var julaftonstämning i Strandbjörkshallen den gångna helgen. Mats Wilander gästade oss i nästan två hela dagar. Nostalgivågorna gick och går fortfarande höga i ett gammalt tennishjärta, som har varit med hela vägen.
Alla som möter Mats i ”Game Set Mats” på Eurosport får med all rätt intryck av en världsman, som har en enorm passion för tennis, som kan tennis ur precis alla aspekter och som formulerar sig klokt och oklanderligt i alla lägen. Jag vill påstå, att Mats är obestridlig expertkommentatorsetta alla sportkategorier.
För oss som följt Mats alltsedan han som 10-åring kom in till Växjö från Torpsbruk och sopade banan med konkurrenterna i 12-års-DM har resan varit hisnande. Den lille stortalangen talade inledningsvis eftertryckligt genom sitt agerande på banan. I övrigt var han lika klädsamt som ödmjukt tillbakadragen.
Jens Linds Stopptid i SvT fångar svensk idrottshistoria på ett fantastiskt sätt. Det här inslaget är från det enda Junior-EM, som spelats i Sverige, närmare bestämt i Båstad 1979. Många VTS-are var på plats och fick uppleva den dittills största bedriften i klubbens historia, när Mats, ett år ung i 16-årsklassen, finalbesegrade fransmannen Henri Leconte. Det var mycket stort.
Mediaträning var inte uppfunnet vid den här tiden. Den 15-årige Mats, som tidigare knappast varit något önskeobjekt för sportjournalistkåren, hade redan då lärt sig mycket. Segerintervjun med  numera legendariske Tommy Engstrand  är underbar. Klokheten, spelförståelsen, analysförmågan och ödmjukheten hade han med sig från början, den blivande sjufaldige grand slam-vinnaren.
- – - – - – - – - – - -
JEM 1979 har tidigare avhandlats under rubriken Stolt historia, men ur en mer allmän synvinkel.

Stolt historia (24)

42 år i oavbruten följd och med samma koncept är imponerande. Det handlar förstås om Skinkdubbeln, som när den drar igång i morgon har 41 upplagor utan avbrott bakom sig.
Greppet med en julmystävling för precis alla kategorier av spelare slog an direkt. Under andra hälften av 80-talet kompletterades med Lilla Skinkdubbeln för småttingar upp t o m 12 år och med precis samma upplägg som den ”stora” Skinkdubbeln.
Spelformen i Skinkdubbeln är helt udda i 2010-talets tennis. Man ändrar ju inte ostraffat på etablerade jultraditioner.
Varje enskild match i ”Skinkan” avgörs i ett s k proset, vilket innebär att det par som först vunnit 10 games vinner matchen. Detta matchformat användes bland proffsen på den tiden när proffs och amatörer spelade var för sig, och så var det när det begav sig för Skinkdubbeln.
Den enda modernitet som tillkommit är, att om ställningen blir 9-9 tillämpas tiebreak för att avgöra matchen.
Listan över Skinkdubbelvinnare genom åren bjuder på intressant läsning. Allt från världskändisar inom tennisen till distinkta VTS-profiler, till kändisar från andra idrotter och till mer anonyma namn har skrivit in sig i Skinkdubbelns annaler.
På bilden återfinns Per Welin och Johan Sandblom, vinnare 1985, ett speciellt Skinkdubbelår. Deltagarantalet var rekordstort, nästan 200 spelare. Finalen spelades dagen innan den stora invigningen av den tillbyggda hallen. Invigningsläktarna på nuvarande bana B3 var uppbyggda och finalen mot Peter Hedenfalk och Jesper Boberg spelades inför storpublik.

Stolt historia (22)

Många av  er, som besöker denna blogg, har säkert lagt märke till den. Den lilla skylten, som finns bevarad bland massor av andra dyrgripar på väggarna i Harry Olsson-rummet, väcker uppmärksamhet med åtföljande drag på smilbanden.
Alla har kanske däremot inte klart för sig vad texten ”Utan ljus 50 öre per tim, med ljus 60 öre per tim” informerade om.

Bilden på den för sin tid pampiga Växjö Idrottshall är troligen från tidigt 40-tal. Lägg märke till att den bågformiga överdelen av hallen var glasad på båda långsidorna. På insidan fanns draggardiner, som fördes åt sidan på dagtid, och man kunde spela utan att använda strålkastarna med lägre planhyra som konsekvens.
Strålkastarna ja, de var ett knappt tiotal på varje långsida och belysningen var indirekt via stora tallriksformade reflektorer. Inte i klass med dagens lysrör precis.
Lägg också märke till den originella fönsterdesignen i bottenplanet. I samband med den första om- och tillbyggnaden 1984 reducerades antalet fönster till hälften, även t v på andravåningen där VTS-tränarna idag huserar.

Stolt historia (21)

Den här för dagens svenskar inte alldeles lättlästa pikturen är ett utsnitt av ett aktstycke, författat av Sixten Ginman (1909-2008) på sin tid  välbekant Växjöprofil, som sedermera emigrerade till USA.
Gunnel Davidson hade städat i lådorna där hemma och hade vänligheten att komma ned till hallen enkom för att låta mig ta del av det mycket intressanta dokumentet. Gunnel, snart inne på sitt nionde decennium men still going strong, är änka efter Lars Davidson, en av de stora profilerna inom Växjötennisen, och mamma till Håkan, som dagligdags syns i VTS-verksamheten.
Läs gärna hela den intressanta rapsodin över Växjötennisen från 20-talet och några årtionden framåt. Ginmans dokument, som av allt att döma är skrivet så sent som 1995, är extra intressant inte bara som en målande tidsskildring utan också för att denna period i Växjötennisens historia inte är särskilt väldokumenterad.
Några förtydliganden för dagens VTS-are kan kanske vara på sin plats:
Fröken Q är Elsa Quiding-Wickbom, som var den första ordföranden i Wexiö Lawn Tennisklubb.
Gunnar Pettersson, ”Växjö-Pelle” var svensk mästare i spjutkastning.
Gunnel Johansson är, som framgår av texten, just det, Gunnel Davidson.
Norell är John Norell, oförvitlig tidningsman som skötte Smålandspostens sportavdelning med järnhand.
Sune Carlsson bytte namn till Carstell och lämnade Växjö ganska tidigt och skar tennislagrar i Västergötland.
Zink. Sixten Ginman, som var lärare till professionen, extraknäckte på Smålandsposten under signaturen Zink.
En kuriositet i sammanhanget: Både Gunnar Pettersson och Gunnel Johansson representerade Sverige i London-OS 1948, Gunnar förstås i spjut och Gunnel i truppgymnastik.

Stolt historia (20)

BingoLotto kom som en frälsare för föreningslivet på tidigt 90-tal, då djup ekonomisk kris drabbade Sverige, en händelse som såg ut som en tanke.
Denna Göteborgska företeelse, som startat i lokala tv-kanalen Kållevisionen,  blev en riksangelägenhet 1991 med TV4 som medial plattform. Karismatiske programledaren Leif ”Loket” Olsson personifierade BingoLotto.
Växjö TS kom med i svängen på våren 1992, innan alla hushåll i Växjö ens hade tillgång till TV4! IOGT-NTO var lokala pionjärer och förutom VTS var Växjö Norra IF tidigt med i det som skulle exxpandera och bli föreningslivets guldkalv.
Tommy Persson var vår BingoLotto-general med stort G. Tommy insåg BingoLottos stora möjligheter. Hans outtröttliga entussiasm och idérikedom smittade av sig i hela VTS-verksamheten. Att Tommy är skicklig försäljare till professionen gjorde förstås inte saken sämre. Tommy ordnade t ex säljtävlingar med attraktiva vinster, som stimulerade många VTS-are att delta i försäljningen. Själv fanns han på stan i stort sett varje lördag och krängde lotter.
”Askan” fungerade som Tommys högra hand. Bitvis kunde det vara köbildning till Sista minuten-försäljningen i Strandbjörkshallen.
Från hösten 1992 låg veckoförsäljningen i VTS på 7-800 lotter vilket innebar ett månadsnetto på 7-8000 kr. Inför Julfinalen 1993 rådde rena hysterin. Folk var som galna för att få tag i lotter och det sattes tittarrekord på TV4. VTS sålde vid detta tillfälle drygt 3100 lotter!
BingoLotto-succén höll i sig – med viss avmattning – under hela 90-talet. Intresset för BingoLotto idag är en blek skugga av hur det var på storhetstiden. VTS säljer fortfarande lotter men på en mycket blygsam nivå.

Stolt historia (19)

Året är 1979. Överst på prispallen på Båstads centercourt står Mats Wilander, ännu inte 15 år fyllda, från Växjö.
Sverige arrangerar för första och hittills enda gången Junior-EM, en stor händelse i tennis-Sverige och alldeles speciellt för närvarande VTS-are. På den tiden spelades hela JEM på en plats.
Sverige var, till skillnad från idag, en stormakt i europeisk tennis på 70-talet. Mats hade t ex vunnit 12-årstiteln i Tjeckoslovakien 1976.
Att vinna bland 16-åringar ett år ung var emellertid en alldeles extra högkaratig bedrift. De två konkurrenterna, som väntar på att få stiga upp på prispallen är finalopponenten Henri Leconte Frankrike och trean Josef Cihac från Tjeckoslovakien.
Sverige var som sagt ledande juniornation i Europa. ”Det svenska tennisundret” blev ett begrepp över hela tennisvärlden. I Båstad tog Sverige ytterligare en titel genom Göteborgaren Ulf Börjeson – idag klubbdirektör på GLTK – som vann bland 14-åringarna.
Mats och Leconte kom sedan att mötas många gånger på de storinternationella arenorna. Finalen på Roland Gaross 1988 – Mats´ stora år, då han vann tre Grand Slam-titlar - blev en repris på Båstad-finalen. VTS-aren vann för tredje gången på Parisgruset efter finalvinst över just Leconte.
- – - – - – - – - -
Idag är svenska JEM-framgångar en bristvara. Vi kunde dock den gångna helgen glädja oss åt Elias Ymers finalplats i 16-årsklassen, precis som Mats ett år ung. Elias spelar för övrigt i JSM:et i Strandbjörket i början av augusti.

Stolt historia (18)

Bollebo i Strandbjörket håller just nu på att omdisponeras interiört. Det kan därför vara passande att påminna om historien fram till det röda husets tillkomst.
Översta bilden är från 1953 då Sydsvenska Mästerskapet, på den tiden en stor tävling, arrangerades i Strandbjörket. Banbeståndet var begränsat två planer, nuvarande ettan och tvåan. Den provisoriska men välbyggda informationstavlan var placerad intill cykelvägen norr om banorna. Till vänster stod Harry Olssons tillfälliga tävlingsexpediton i form av en från Ingemanssons Fiskaffär lånad torgvagn, ur
vilken omisskännlig fisklukt spred sig.

Tiden gick, och nästa lösning blev att när det var tävlingsdags låna en lotterikiosk från Tombolacentralen. Mellanbilden är från Strandbjörksspelen någon gång i andra hälften av 70-talet. De samtalande herrarna känns säkert igen. Minstingen är ”Kåckes” mellanson Johan.
Bollebo tillkom 1987 för att dels ersätta de anskrämliga toaletter, som fanns bakom bana 3 och dels bli en permanent kiosk och tävlingsexpedition för VTS. På bilden hälsar jag fritidsnämndens dåvarande ordförande Rune Rydén, som förrättade invigningen, välkommen till det nyuppförda Bollebo.
Namnet Bollebo, som vi för övrigt hade pristävling om, har Inger Hedenfalk som mamma.

Om väggar kunde tala

Visst känns det bra, när fler än ”gamla uvar” som jag inser värdet var Växjötennisens stolta historia och tradition. Petra Carlsson, mamma till Noah som finns med i vår tennisskola, har som en del i sin utbildning i den nya kommunikationsföreteelsen story telling skapat den här
videon.

Det bör betonas att jobbet är gjort utan vare sig hjälp eller pekpinnar från mig eller någon annan, som vet det mesta som tilldragit sig inom Växjötennisen och innanför Strandbjörkshallens väggar.
Jag tycker att filmen, som med nödvändighet måste bli rapsodisk, på ett mycket bra sätt fångar både dåtid och nutid. ”Det sitter i väggarna” är ju ett talesätt, som ofta används för att enkelt beskriva idrottshistoria. Och visst leder titeln ”Om väggar kunde tala” tanken på svindlande färder.
Grattis Petra till ett bra jobb och ett värdefullt bidrag till dokumentationen av stor idrottskultur i Växjö.

Stolt historia (17)

Detta är inget förringande av ”Tobbe” Thestrups A-klassvinst i årets Strandbjörksspelen. Men icke desto mindre är det ändå med mycket stänk av vemod man betraktar en bild som den här till vänster.
De flesta känner igen Janne Gunnarsson och Niclas Kroon. De två VTS-arna gjorde upp i finalen 1989 med Janne - meste Strandbjörksspelen-vinnaren genom åren – som segrare.
Det var två spelare med
* Titlar på ATP-touren, Janne i Wien  1985 och Niclas i Brisbane 1989.
* Under 50 som bästa ATP-ranking, Janne 25:a och Niclas 46:a.
Toppseedad i startfältet var Mikael Pernfors!
Idag, när man får gå ner runt 300 på ATP-rankingen för att hitta komplement till Robin Söderling, skulle Janne och Niclas haft givna platser i det svenska Davis Cup-laget.
I slutet av 70-talet och större delen av 80-talet var det mer regel än undantag att vinnaren i Strandbjörksspelens A-klass hade hyfsad eller riktigt bra ATP-ranking, vilket jag blivit nogsamt påmind om av Sven Elofsson.
Förutom våra egna och nämnde bolltrollaren Perfors hittar man t ex namn som Peter Lundgren, Mikael Tillström, Lars-Anders Wahlgren, Ulf Stenlund, Jörgen Windahl och Magnus Tideman i deltagarlistorna,  för att nämna några.

Stolt historia (16)

1982 är ett oförglömligt Växjö TS-år. Mats Wilanders stordåd i Paris med finalvinst på svenska flaggans dag ledde även till att han utsågs till Svenska Dagbladets bragdmedaljör på senhösten.
Nomineringen var ingalunda okontroversiell. Folkkära IFK Göteborg skrev samma år fotbollshistoria. Som första nordiska lag vann Blåvitt en stor internationell cuptävling, UEFA-cupen. Bragdjuryn föll emellertid för Mats. Göteborgarna fick trösta sig med Jerringpriset.
Överlämningsceremonin ägde rum på hemmaplan i Växjö i samband med elitseriespel. VTS valde, det historiska ögonblicket till ära, att förlägga hemmamatchen mot Spårvägen med ”Bragd-Birger” Andersson i laget till Teleborgshallen. Anledningen till att det spelades tennis för första och antagligen också sista gången i Teleborgshallen var förstås att så många Växjöbor som möjligt skulle få tillfälle att övervara den historiska ceremonin och hylla Mats.
Medaljutdelare var Svenskans dåvarande chefredaktör Ola Gummesson, kronobergare bördig från Rottne och Växjöstudent.
Från ”Änglarna” mottog Mats följande telegram:

Vi slog för många bollar i nät. Medaljen är din. Tack för en god match och grattis!
IFK Göteborg 

Före Mats hade bara två tennisspelare förärats bragdguldet, Lennart Beergelin 1950 och Björn Borg 1974. Den ende, som finns med i rullorna efter Mats, är Stefan Edberg 1990.

Stolt historia (15)

Bilden visar det allra första serielaget under beteckningen Växjö TS, d v s det lag som representerade den sammanslagna klubben i div. 1 sydsvenska utomhus 1974.
Den lille killen i mitten känner vi igen som Calle Hageskog. Nässjösonen Calle hade hamnat i Växjö genom att han i lumpen, med  Växjöhjälp, lyckats få förflyttning från ett tennisovänligt Hässleholm till dåvarande I 11.
Calle platsade in på tredjesingeln, där han ersatte Lennart Löfgren, som dragit sig tillbaka. Torvald Eng t h, som tyvärr lämnade jordelivet alldeles för tidigt, var ankare i laget. Kurt Magnusson, meste seriespelaren i Växjötennisen genom åren, spelade tvåa.
Det historiska laget hävdade sig mycket väl mot skånska storheter som t ex Malmö TK, LUGI och Höllviken.
Observera racketarna, Spalding Boron, som var hypermoderna vid mitten av 70-talet och bidrog till träracketarnas död. De var tillverkade i kompositmaterial och salufördes av den mycket excentriske italienaren Piero Sopelsa i Torpa, Vederslöv. Overallerna var också trendiga för tiden, ljusblå finska Terinit  med sponsorloggan ”Hultsfreds-Hus” på ryggen.

Stolt historia (14)

Harry Olsson, ”Olle på hallen”, i mitten på bilden som ledare för ett mycket slagkraftigt Växjö TK-lag på tidigt 50-tal, kom att betyda oerhört mycket för det unga IK Skytten-gänget, som så småningom skrev unik idrottshistoria i Växjö.
”Olle” blev, trots att han aldrig slagit en boll på banan, en hängiven tennisvän.  Bakgrunden som yrkesmilitär på I 11 kan ha bidragit till att han av många idrottsungdomar uppfattades som en fruktad vaktmästare med bostad i Idrottshallen, nuvarande Strandbjörkshallen. Skyttengänget lyckades emellertid få ”Olles” hjärta att smälta, en förutsättning för att över huvud taget ha en möjlighet att utöva sin tennis.
När det var dags för den historiska utbrytningen 1956 agerade ”Olle” som femtekolonnare, vilket får betraktas som preskriberat idag. ”Olle” var vid den aktuella tiden sekreterare i Växjö TK men kände starkt för de unga kuppmakarna och understödde dem i det fördolda.
Den minnesruna, som hänger på väggen i Harry Olsson-rummet i Strandbjörkshallen går att läsa här.
- – - – - – - – - -
Spelarna i VTS-laget? Jo, de är fr v Tryggve Löthman, Carl-Eric von Braun, Pelle Bokström och Torsten Siövall.

Stolt historia (13)

Året efter den historiska sammanslagningen 1974 lanserades klubbtidningen SERVEN. Så här löd förste redaktören Eric Franssons – pappa till Anders – programförklaring i det opretensiösa premiärnumret, som bestod av fyra sammanhäftade maskinskrivna dubbelsidiga A4-or:

”Varför vi kallar det här klubbladet för SERVEN? Tja, något ska ju en tidning heta och dessutom är detta begrepp alltid aktuellt för en tennisspelare av alla kategorier och klasser. Strängt taget kvittar det om spelaren heter Björn Borg eller det är fråga om någon av VTS´knattar, serven har en förunderlig förmåga att förändra sig. Men den är också grunden för allt spel.
Redaktionskommittén har gått in för att starta med en lös serve, lite trevande för att hitta den rätta tillslagspunkten och den bästa stilen. Bättre med en välplacerad lös serve som går över nät än att missa hela poängen med ett dubbelfel”.

Och  visst höll programförklaringen. SERVEN väckte efterhand stor uppmärksamhet och vann pris som bästa icke-professionellt producerade tidning i RF:s tävling ”Sveriges bästa klubbtidning”. Året var 1980. Motiveringen löd så här: ”Bra bildåtergivning. Tidningen är mycket varierad samt innehåller debatt”.
Eric Fransson, som var tidningsman till professionen, lanserade också – längst ner på premiärnumrets framsida – devisen ”Alla skall dela ARBETE, ANSVAR och GLÄDJE”, en ledstjärna som är lika aktuell idag som då det begav sig.
Tidningen knackades fortfarande fram på skrivmaskin, nu i A5-format (som på bilden överst, där tränare ”Kåcke” och ett antal VTS-juniorer har kastat sig över ett färskt nummer).
1987 datoriserades framställningen med hjälp av klubbens första dator som var en tidig Macintosh. Formatet blev åter A4 men med ”riktigt” tidningsutseende.
SERVEN drog sin sista suck med utgången av 1994. Bilden här t h är framsidan av det som kom att bli sista numret. Fredrik Lovén och Patrik Fredriksson jublar som nykorade svenska lagmästare.
Internet förändrade totalt förutsättningarna för att nå ut med information . De nya vägarna krävde insatser och tidningens betydelse minskade.  Vid den aktuella tiden såldes dessutom dåvarande Skrivab, där den sanne tennisentusiasten Åke Samuelsson var marknadschef, till ett holländskt företag. Skrivabs tunga trycksponsorskap upphörde, ytterligare en anledning till att SERVEN gick i graven.
- – - – - – - – - – -
Ni, som är nyfikna på SERVEN, välkomna in i klubbrummet i Strandbjörkshallen. Där finns alla numren i bokhyllan!

Stolt historia (12)

Lilla Växjö begåvades – på gott och ont – med två tennisklubbar 1956. Ett gäng lika engagerade och medvetna som kritiska juniorer – 13 till 17 år gamla – bröt sig ur den ”fina” Växjö TK och bildade tennissektion i den av dem själva fem år tidigare etablerade ungdomsföreningen IK Skytten. Tonårsrevolt!
Arton år senare, d v s 1974, tog samma men nu betydligt mer erfarna rebeller initiativ till att sluta cirkeln. Jag själv, broder Kurt, ”Kåcke” Jonsson och Lars-Börje Roos, som under tragiska omständigheter lämnade oss några år senare, fanns kvar i IK Skytten. Gunnar Reinholtz hade förstärkt gänget inte bara på banan utan också med sin gedigna juridiska yrkeskompetens.
Gunnar – en av alla tiders största profiler i Växjötennisen – var som klippt och skuren att sköta formalia kring en sammanslagning. VTS-stadgarna, som gäller än idag, bär t ex Gunnars eleganta signum.
Premisserna för fusionen var, bl a för att inte tappa positioner i seriespelet och för att minimera laddade känslor som alltid svallar i den här sortens processer, att VTK skulle gå upp i Skytten, som i sin tur skulle byta namn till Växjö TS. Det väl genomtänkta upplägget presenterades för VTK, som vid tidpunkten hade en tämligen låg verksamhetsprofil. Klartecknet lämnades på ett extra årsmöte i VTK.
Bilden här ovan på mig som ordförande i Skytten och Bernt Tibbelin, som hade motsvarande funktion i VTK, är från det historiska tillfället då de två formellt blev ett. Platsen var Araby Herrgård och det gemensamma årsmötet med efterföljande festligheter, då VTK avvecklades och VTS bildades, var mycket välbesökt.
Fortsättningen blev som bekant en enastående framgångssaga, men det är en annan historia…

Stolt historia (11)

Framgång i idrott är en komplex företeelse. Många menar att goda banresurser är en nödvändig förutsättning för att få fram duktiga tennisspelare. Det är förstås svårt att invända mot detta till synes självklara konstaterande.
Men den störste, vi har fostrat i Växjö TS, blev Grand Slam-vinnare med de torftigast tänkbara banförutsättningar. Mats Wilander vann ju första gången i Paris 1982.
Det kan finnas anledning att påminna sig att vid den tiden såg det ut som på bilden bakom dåvarande Idrottshallen. Tennisen var ”utkörd” från det som idag är A-hallen. Träningsmöjligheterna inomhus inskränkte sig till ett vintertd iskallt och ogästvänligt plasttält med en enda bana, placerad där B- oc h C-hallarna ligger idag. Den första tillbyggnaden och namnbytet till Strandbjörkshallen genomfördes först 1984.
Till pjäsen hör, att det inte handlade bara om Mats vid den här tiden. Utan en bra omgivning hade förstås inte unge herr Wilander blommat ut. Vid sidan om Mats hade vi topp 10-juniorer som Fredrik Pahlett, ”Tobbe” Persson, som numera lystrar till efternamnet Thestrup, och Anders Fransson. Strax bakom dem återfanns Peter Magnusson, ”Micke” Knutsson och Henrik Schmidt för att nämna de bästa. Ett ofattbart facit med en enda bana men med hängivna tränare och ledare, som hade sina uppdrag som fritidssysselsättning.
Förutsättningarna var ganska likvärdiga för ”Jocke” Nyström i Skellefteå, Anders Järryd i Lidköping och bröderna Simonsson i Hyltebruk liksom några år senare för Stefan Edberg i Västervik. Skillnaden var att de slapp kalla tält.
- Det var på Hedenhös, det är annat idag, menar många.
Visst var samhället i många avseenden mer okomplicerat på 70- och 80-talen, och visst har tennisen genomgått en enorm utveckling på de senaste 20-25 åren. Men nog är det en tankeställare i en tid, då svensk tennis skriker efter spelare på topp 100-nivå eller högre, att fundera kring omständigheter som de här ovan beskrivna. Passion är ett tidlöst nyckelord i sammanhanget.