Skall man imponeras av det här?

Det har funnits skäl till att ett nästan tre sidors uppseendeväckande reportage i DN Söndag dagen efter JSM-avslutningen inte har berörts på denna plats. Nu är det emellertid dags och givetvis handlar det om familjen Carnello, denna gång med 10-årige Lancelot i huvudrollen. Håll i er, när ni läser det här:

”Varje vecka lägger han 20 timmar på tennisbanan och 5 timmar i gymmet, vinter som sommar”
”Sedan nyår spelar han bara mot två år äldre pojkar i Sverige, eftersom han måste lära sig förlora, ”att bli nedtryckt och förnedrad med stil””
”- Jag är mycket mera med mamma och pappa i vuxenvärlden än med kompisar. Jag lär mig mer då”
”Max fem gånger per år hinner jag träffa kompisar. Jag vill hellre spela tennis eftersom jag skall bli tennisproffs”

Citaten handlar alltså om en 10-åring! Hur många frågor som helst radar upp sig, om man läser hela reportaget, som omfattar 1,5 sidor text och en helsidesbild.
En av de allra viktigaste är, vem är det i själva verket som vill att Lancelot skall bli bäst i världen? År det 10-åringen själv eller är det föräldrarna? Kan det verkligen vara en 10-årings egen vilja att träna 25 timmar (jag utgår från att allt är organiserat och med tränare) i veckan?
Zlatan tränade säkert timme efter timme i tidig ålder, men det mesta var spontant med kompisarna i Rosengård. Något helt annat!
En annan fråga, som omedelbart inställer sig, är hur skall det stackars barnet kunna trappa upp träningsdosen, när det växer till sig fysiskt och mentalt? Dygnet har bara 24 timmar, även för familjen Carnello.
Det enda jag sett i resultatväg för Lancelot i svensk tävlingar är C-klassen för 14-åringar (!) i Båstad i somras. Han ”käkade upp” en 14-åring för att citera pappa i artikeln. Därefter föll han i andra omgången. Hur mycket bättre hade det inte varit att spela 12-årsklassen. Även där kan man ”bli nedtryckt med stil”. Jag är övertygad om att ingen svensk tränare med självaktning skulle föreslå en 10-årig adept att anmäla sig till 14-årsklassen.
Carnellomodellen hetsar säkert många föräldrar till talangfulla 11-12-åringar. Men de flesta kan avstå från att göra sig besvär. Pappa Carnello säger i reportaget att ”det kostar mellan hundratusen och en halv miljon årligen att hålla igång en junior som Lancelot”. Alltså inget att tänka på en vanlig Svenssonförälder.
Marknadsföring är nog Carnelloprojektets bästa gren. Flersidesartiklar i DN är rena gratisannonsen för att rikta uppmärksamheten mot sponsorer.
Upplägg som Carnellos är inget tennisen har anledning att vara stolt över. Låt oss fortsätta den ”svenska modellen”, som är ett sunt sätt att bedriva idrott. Om den ger nya världsstjärnor är det bra, men inte allt.

Annonser

12 Responses to Skall man imponeras av det här?

  1. Nisse skriver:

    Ett mellanting mellan Carnello och den svenska modellen är att föredra! Den svenska modellen leder ingenvart. Och att jämföra med Zlatan är ju inte relevant. Fotboll är en lagsport och det har hänt en del sen Zlatan var ung………..

    • Åke Magnusson skriver:

      Det jag ville framhålla i jämförelsen med Zlatan är vikten av spontanidrott och hängivenheten till sporten. Härvidlag spelar ingen roll om det är lagidrott eller individuell idrott.
      Det är inget fel på den svenska modellen, om den får chansen att tillämpas rätt.

      • Peter E skriver:

        Fast vad _är_ den svenska modellen? Den som var på 70-talet med engagerade och entusiastiska ”amatörer” till tränare och en uppsjö intresserade barn (ditlockade av Borg, Wilander, Edberg&co), eller nutidens uttråkade fast anställda klubbtränare med sina nio-till-fem-jobb (nåja, lunch till 19 kanske 🙂 där de får hålla på med allt från kontorsarbete till att stå på banan med ett gäng ointresserade skolungdomar, samt, om de har tur(eller otur), nån enstaka spelare som vill något…?

        Nä, jag tror tyvärr att den nuvarande strukturen i de flesta klubbar inte duger. (Därmed inte sagt att jag tror att ”The Carnello Way” är särskilt effektiv eller smart)

  2. Sven-Erik skriver:

    Inte konstigt att svensk tennis är på dekis, med Carnellos som förebilder i tidningar.

  3. Anders skriver:

    Tidigare för ett par år sedan hade en annan tidning ett liknade PR reportage om hans brorsa Elliot. Om hur allt var rosenrött och han skulle bli tennisproffs och läste på distans, för att skapa bästa möjliga förutsättningar att träna tennis på heltid redan vid mellanstadieålder.

    Då som nu är det samma media trick dom kör med, skryt och skrävel i stort uppslagna reportage, Sedan när den äldre grabben fortfarande åker runt och torskar i första på ITF:ens G5:or är det tyst om han. Då kan dom istället göra samma trick med den yngre för att köra en sväng till i media.

  4. calle skriver:

    Om man inte förstår att den Svenska modellen inte fungerar längre är man nog lite ingrodd.

    I stort sett alla framgångsrika idrottsmän i individuella stora sporter idag kommer från privata satsningar i någon form.

    Vi kan ju inte tro att modellen som vi hade i Sverige och Växjö på 70i talet fungerar idag. Då var ju tennis fortfarande en rikemans sport i stora delar av världen med oerhört begränsad konkurrens.

    Nej svenska tennis klubbar skall ni få fram nya stjärnor så ryck upp er…

    Att som tonåring träna 2 timmar/vecka med tränare och kalla det satsning är lika patetiskt som Carnello upplägget.

    /Calle

  5. Birger skriver:

    Bevisligen fungerade modellen för att få fram världsspelare på 70/ 80-talen. Sedan om den modellen skulle gälla idag, skulle då Sverige producera toppspelare på löpande band. Svårt att säga, iofs inte troligt med dagens hårdare konkurrens i världstennisen.
    Men den svenska modell som gäller idag fungerar inte särskilt bra för att plocka fram spelare för ATP touren. Spelarna når som längst till Future touren idag.

  6. bollfokus skriver:

    Jag tycker det är ett lite tråkigt perspektiv att se det som ett misslyckande att Sverige ”bara” har en topp 5 ATP spelare i nuläget. Senast jag tittade på ATP-rankingen fanns det fler än fem länder representerade. Stjärnor kommer och går, det är lite av tillfälligheternas spel. Det borde vara betydligt bättre att räkna hur många oavsett nivå kan glädjas att att spela tennis och hålla sig i trimm. Det finns en betydligt större samhällsvinst i att ungdomar lär sig fair play, respekt, lära sig att umgås över generationsgränserna är om Sverige plocka hem en buckla på ATP nån gång.

    Sen är frågan om någon modell kan plocka fram världsstjärnorna eller om det inte är så att stjärnorna plockar fram sig själva. Borg hammrade på garageporten och Zlatan spelade på gården i Rosengård. Det är nog vad som krävs, inte fler ”tränare” som står och skriker på sina adepter allt fler timmar i veckan..

    • Peter E skriver:

      Problemet väl bara är att den nuvarande modellen är nästan lika dålig på att få ungdomarna (som inte blev ATP/WTA-spelare) att fortsätta med sin tennis. Antalet som lägger ner sin tennis är ju grymt stor när de kommer upp runt 14-16 års ålder.

      Min egen lilla teori är att det till rätt stor del handlar om att det är då de ”vaknar” och inser att de aldrig kommer att ”bli” något, och att de bara är ”kassakor” åt klubbarna. Klubbar som inte bryr sig ett skvatt om deras tennis egentligen, bara de kommer till träningarna vecka ut och vecka in för att generera intäkter för att täcka tränarlönerna.

      Har tyvärr sett allt för många exempel på ovanstående (hur glöden/glädjen i spelarnas ögon dör när de inser att tränarna bara bryr sig om ett fåtal spelare egentligen) från ett otal klubbar (själv och via det man hör från andra föräldrar när man är runt om på tävlingar i Sverige).

      Nä, jag tror man måste få till mindre team, med engagerade föräldrar som ”team leaders” (som ”jobbar” ideellt), som ”driver” gruppen ifråga (känner ungdomarna, kan peppa dem, ser dem på tävlingar, lär sig vad olika behöver jobba med – vara aktiva).

      Sedan kan de fast anställda tränarna få göra sina timmar på banorna – på ”uppdrag” av team-ledarna – och göra det de är bäst på – lära ut teknik och sånt. Då kommer fler ungdomar känna att man faktiskt finns och att någon faktiskt bryr sig om deras idrottande (mer än bara deras (föräldrars) pengar).

      /Peter Eriksson
      (Som bor i Åtvidaberg, har döttrar som tävlar inom tennis och ishockey, har gått diverse tränarutbildningar (TLK1, TLK2, TK1 – patetiskt dåliga för övrigt) inom tennis och ishockey, sitter och har suttit/sitter i diverse styrelser (Östergötlands TF, Grebo IK, Åtvidabergs TK, agerar tränare ideellt inom ishockey (och lite tennis) – så, är det tillräckligt icke-anonymt tro? 🙂

      Och givetsvis är allt jag skriver här mina egna personliga åsikter.

      • bollfokus skriver:

        Ja, det viktigt att klubbarna har en god atmosfär där alla kan få lite uppmuntran för sina personliga framgångar. Om man trivs och gillar sin sport kan man ju stanna kvar som motionär, domare, funktionär, tränare, ledare eller publik den dagen man inser att man inte kommer att bli proffs(vilket kommer att vara fallet för minst 99,9% av oss).

  7. Rune skriver:

    För att återföra diskussionen till Åke’s ursprungliga inlägg om Carnellos och deras tränings- tävlings-upplägg för sonen, så skiljer inte den sig nämnvärt mot tennis förbundets rekommendationer. Minns inte exakt men det förbundet rekommenderar för träning av 12-, 13 åringar innebar groteska mängder träning. Fullt i stil med Carnello. Plus att matcher tillkommer. Klart att ungarna tappar suget efter tennis efter några år med den träningsmängden.

  8. Thomas Alm skriver:

    Att Lancelot ställer upp i 14-års klassen kan jag tycka är lite extremt, annars gillar jag deras satsning. Behövs fler.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: