Efter Paris är det lite angenämare än vanligt att läsa ATP- och WTA-listorna med
blågula glasögon. Så här såg det ut, när gruset lagt sig på Roland Garros för den här gången.
Två svenskor med rejäl marginal åt rätt håll till 100-strecket är ju riktigt bra. Johanna återtar den prestigefyllda svenska topplatsen i kraft av triumfen i Nürnberg veckan före Paris. Rebeccas lyft är belöningen för den löftesrika Parisinsatsen.
Elias Ymers framträdande på Roland Garros lovar gott. Nu är Västgöten snubblande nära det magiska 100-strecket. Mycket talar för, att det bara är en tidsfråga innan det är dags.
Bakom den här trion ser det inte lika ljust ut, speciellt på herrsidan. Visserligen har lillebror Ymer, Mikael, börjat hitta vinnarspåret efter en dyster vår, men därutöver finns inte mycket att glädja sig åt, om man blickar mot topp 100.
På damsidan ser det möjligen något ljusare ut. Mest intressant är skadeförföljda Susanne Celiks förestående comeback i Ystad.
akemagnusson.wordpress.com 
Rebeccas framfart och avancemang tror jag förlänger Johannes tid i toppen. Måste vara betydligt roligare att vara två – i synnerhet nu när Johanna inte har en heltidscoach? Och kan tänka mig att hon vill försöka bevisa ett tag till att gammal är äldst!
Lister finns förstås med på dubbelsidan men annars är det ett rejält glapp till övriga damer. Resultaten i Ystad ladies är bevis nog. Det är problematiskt att vinna matcher i både huvudtävling som kval.
På herrsidan kan det vara lite ”nu eller aldrig” för Elias Ymer, precis som andra antytt. Närmsta veckorna blir intressanta men uteblir resultaten skall många poäng försvaras i augusti och en topp 100-placering kan då få vänta på sig. Kanske till och med till nästa år, eller rent av utebli?
Lillebror Mikael oroar på två sätt. Spelmässigt är det svårt att se en utveckling. Serven är varken ett vapen eller pålitlig. Och det saknas lite punch i grundspelet för att vinna challengermatcher som ger rankingpoäng. Än mer illavarslande är hans beteende. Grinigt, divigt, juniormässigt, primadonnafasoner. Svårt att sätta ett epitet men det är inte kul att se och inte heller så vägvinnande. Hur mår han!? Behöver han ett uppvaknande? Kanske inte så långt borta. Just nu provocerar han tävlingsledningar och arrangörer med fånigheter nästan vid varje matchtillälle.
Mackans fina trend har vänt. Topp 300 i våras för första gången men har sedan inte lyckats följa upp på challengernivån. Han och övriga +25 år spelare ska vi inte räkna med som toppspelare i framtiden. Bakom? Ja, det ser onekligen inte så ljust ut bland de som är 18-25 om man ser till internationella herresultat. Visst hoppas vi alltid på ett genombrott för någon i de svenska futureturneringarna? Allt som oftast blir det besvikelser. Sanningen är väl att de svenska spelarna är för dåliga i en svag inhemsk konkurrens och för dåligt rustade för internationellt spel.