inte omöjligt

3 juni, 2018

Svensk och internationell idrottshistoria vimlar av gestalter, som agerat på toppnivå i flera discipliner. Men det är länge sedan, mycket länge.

Svenska mångsysslare i de stora lagsporterna som t ex ”Svenne Berka”, ”Knivsta” Sandberg, Orvar Bergmark och ”Tjalle” Mild är legendariska. Alla har tagit på sig blågult i minst två sporter.

Med anknytning till tennisen kan nämnas Fred Perry och landsmaninnan Ann Haydon-Jones, som båda var Wimbledonmästare och världsmästare respektive VM-finalist i bordtennis. Tjecken Jaroslav Drobny vann Wimbledon och blev världsmästare ii ishockey. Svenske Hasse Jeppsson var landslagsman i fotboll och elitspelare i tennis. Men det är som sagt länge sedan.

I dagens svenska idrott är tidig specialisering ett hett debattämne. Träningsdosen stegras i tidig ålder, så att det bl av rent praktiska skäl framtvingar tidigt bortval av andra- och tredjeidrotter. Men de flesta regler är ju behäftade med undantag.

Det här inslaget i SVT:s Sportnytt är lika tankeväckande som glädjande. Det är alltså fortfarande möjligt, att kombinera två lagidrotter på svensk elitnivå – den ena t o m i landslaget.

En mer sansad inställning till tidig elitsatsning skulle öppna för att hålla på med flera idrotter längre. På köpet skulle säkerligen idrotten bli roligare och mindre pressande för de flesta och därmed förhindra ökande alltför tidiga avhopp.


Slavdrivare, kan det vara något?

19 februari, 2018

Visste ni detta? Jag hade inte en aning.

– Jag tänkte åka jorden runt och spela tennis på veterantoruren. Men så var jag tvungen att operera knäet och då blev det ingen tennis. I stället satsade jag på inomhusrodd, alltså roddmaskin. Jag blev faktiskt tvåa i tyska mästerskapen för de som är över 60 år.

– Jag spelade i 15 år och var en av Tysklands bästa spelare. Sedan blev jag tennistränare. Jag spelar fortfarande i den högsta ligan i Tyskland.

Citaten är hämtade ur en artikel i Aftonbladet. Han, som förklarar sin kärlek till tennis, är den lika kontroversielle som framgångsrike skidskytteprofilen Wolfgang Pichler.

Tysken har ju tagit svenskt skidskytte tillbaka i rampljuset på ett helt fantastiskt sätt. Ja, att den säregne mirakelmannen från sportens Mekka, Ruhpolding, har en stor andel i de makalösa svenska insatserna borta i Sydkorea, står utom allt tvivel.

Utan att dra alltför långtgående paralleller finns det anledning att jämföra med Lennart Bergelin och Borg-epoken i svensk tennis. Båda startade i ett absolut bottenläge. För svensk tennis och svenskt skidskytte kunde  det bara gå på ett håll, uppåt.

Pichler  hade varit med i en bejublad framgångsperiod i svenskt skidskytte, dock inte utan komplikationer, ”Labbe” hade egna erfarenheter från de stora sammanhangen men begränsad tränarerfarenhet att falla tillbaka på.

Båda var högst udda personligheter med en vilja av järn att åstadkomma något stort. Det gällde bara, att ha adepter, som var beredda att underkasta sig de hårda villkor som gäller för att nä framgång på yppersta nivå.

Bergelin myntade det föga poetiska ”In i skiten”. Det fanns inga genvägar, man måste in i det jobbigaste, det värsta för att komma ut på andra sidan som segrare. Pichler är uppenbarligen inte av annan uppfattning.

Bergelin klarade det med Björn Borg för ungefär 40 år sedan och i den tidens anda. Pichler gör det idag och för andra gången i ett helt annat samhällsklimat med ett helt gäng unga talanger i den i Sverige smala sporten skidskytte. Storartat!

Är det en Pichler eller Bergelin svensk tennis behöver för att komma tillbaka?

 


Svenska Tennis- och Padelförbundet?

20 december, 2017

Jag blev uppmärksammad på två artiklar på padelfeber.se, en alert bevakare av racketsporten, som tagit Sverige med storm. Efter genomläsning fanns anledning att höja på ögonbrynen – för att uttrycka sig milt.

Den första handlar om att Tennisförbundet tagit kontakter med Padelförbundet om att införliva padel i tennisorganisationen. Idag står den snabbt växande padelsporten utanför RF-familjen och går därmed bl a miste om betydande bidragsbelopp.

I en uppföljning intervjuas ägaren till padelhallen i Växjö, Mac Grossmann, i ämnet. Grossman tar ganska tydligt avstånd till det tilltänkta äktenskapet.

På tennis.se står inget att läsa om det pågående frieriet. Det skulle vara intressant att veta förbundets bevekelsegrunder för de vidtagna åtgärderna. Visst, många tennisklubbar har byggt padelbanor, men det stora flertalet av de större anläggningarna, som t ex den i Växjö, har byggts och drivs kommersiellt.


Olustigt, Lustig

19 november, 2017

Fotbollsspelaren Mikael Lustig hamnade på ett olustigt sätt i rampljuset i samband med bragden på San Siro i Milano. Landslagsbackens reaktion på den italienska publikens buande, då den svenska nationalsången spelades, var oförsvarbar, fastän den skedde under mycket speciella omständigheter.

Incidenten debatterades i torsdagens Opinion Live i SVT. Aftonbladets Jennifer Wegerup och radiosportens Christian Olsson hade diametralt motsatta uppfattningar i ämnet. För mig var det enkelt att ta ställning.

Wegerup bagatelliserade händelsen, och menade att f- och k-orden har ersatt svordomar som fan och jävlar i vardagsspråket. Man häpnar över att en i mediebranschen väletablerad kvinna torgför denna typ av åsikter i tider, då Metoo-debatten dominerar det offentliga samtalet.

Christian Olsson, som hyllats inte bara bland fotbollsfans utan även i kulturkretsar för sitt sätt att skildra bragdmatchen, var av helt annan uppfattning. Han tog på ett övertygande sätt avstånd från Lustigs vokabulär, även om han hade förståelse för omständigheterna. Radiosportens gigant imponerade stort.

Våra stora, oavsett idrott, är föredömen för nästa generation. Deras sätt att agera – på gott och ont – utövar djup påverkan på de unga. Därför kan incidenter som den här berörda inte avfärdas med en axelryckning.

Inom tennisen, liksom antagligen de flesta idrotter, är vi inte befriade från det klandervärda sättet att uttrycka sig. Könsord förekommer, huvudsakligen i tävlingssammanhang, och inte sällan i unga år. Vi, som har tävlingsledaransvar liksom tränare och föräldrar har ett tungt ansvar att stävja dessa typer av avarter, då de dyker upp.


Fotboll, fotboll… och mycket skidor

20 oktober, 2017

Vid sidan om synnerligen fyllig tennisbevakning den senaste veckan, signerad Nils Palmgren, har DN presenterat en sammanställning över de mest uppmärksammade svenska idrottsprofilerna under det senaste året. Tabellen här t v visar topp 20 i denna ranking, som presenteras för sjunde gången.

Fotboll,  nationalsporten, dominerar stort med hela åtta namn. Längdåkning på skidor, varmt omhuldad av SVT går in som god tvåa med fem namn. Anmärkningsvärt är, att tre ledare återfinns på topp 14 med Janne Andersson på silverplats efter suveräne Zlatan.

Att tennis saknas på listan är inte överraskande. Johanna Larsson passar i dagens DN-intervju med anledning av slutspelsplatsen i dubbel påpassligt på att uttrycka sin berättigade besvikelse över den svaga uppföljningen av internationell damtennis i svenska media.

Visst, nivån på dubbel i tennis kan inte jämföras med den i singel. Icke desto mindre är det mycket starkt, att ta sig till slutspel med åtta par. Till skillnad från längdskidor är tennis en global sport.  En annan global idrott, som lite överraskande lyser med sin frånvaro, är friidrott. Diskusbjässen Daniel Ståhl är ju ett världsnamn.
– – – – –
DN och Nils Palmgren har varit ordentligt på hugget denna tennisintensiva vecka i Sverige. Söndagens två helsidor om svensk tennis´ framtid var högintressanta.


Beklagligt

11 september, 2017

Jag missade att den omskrivna och omtalade ”Borg” hade premiär i Växjö i fredags. Men, när man läser det här och det här, kanske man inte springer benen av sig för att boka en plåt.

Det var tydligen fler Växjöbor än jag, som missade. Sven Elofsson, som förstås var där, skrev, att många stolar gapade tomma i salongen.

Bilden, som är lånad från en av artiklarna i Idrottens Affärer, illustrerar en allmän uppfattning i tenniskretsar om hur den högst speciella relationen mellan ”Labbe” och ”Burken” ofta var. I filmen framställs den uppenbarligen tvärtom, som spänd och konfliktfylld.

Båda har uppenbarligen karakteriserats på ett sätt, som ligger en bit från hur det var i verkligheten. Men det är ju en fiction, inte en dokumentär, invänder vän av ordning.

Jovisst, men det blir känsligt, då tidsperspektivet är kort mellan verklighet och film. Initierade har verkligheten i relativt färskt minne. Med sådana förutsättningar är det en grannlaga uppgift, att balansera mellan filmskapande och verklighet.

Hur som helst, är det trist, om gamängen, legendaren Lennart Bergelin och landets kanske störste idrottsman genom tiderna Björn Borg helt i onödan skall få eftermälen i bredare samhällskretsar, som de inte förtjänar.


En annorlunda spegling av storhetstiden

25 december, 2016

Smålandspostens guldmedalj är en 70-årig tradition inom Kronobergsidrotten. Utmärkelsen går till den, som gjort årets främsta idrottsprestation i länet ooch tillkännages i julaftonens tidning.

I anslutning till Sven Elofssons presentation av årets vinnare – den här gången spjutkasterskan Anna Wessman – förtecknas de 70 vinnarna genom åren. En genomläsning speglar på sitt speciella sätt den oerhörda dominans Växjötennisen hade inom Kronobergsidrotten på 80- och 90-talen.

Mats Wilander fick medaljen redan 1980 som 16-åring. På den tiden kunde man inte tilldelas utmärkelsen mer än en gång. Tennisen var dock så stark, att Janne Gunnarsson blev medaljör 1982 – året då Mats vann första gången i Paris. Mats kunde ”trösta sig” med Dagbladsguldet!

En ändring av statuterna var nödvändig. 1984 tillkom en ”Lex Wilander”. Medaljen kunde utdelas till samme person två gånger.Medaljören det året var given. Mats´ finalvinst över Pat Cash i Melbourne överskuggade allt annat på den kronobergska idrottshimlen.

Under perioden 1980 – 1997 tillföll utmärkelsen en tennisspelare vid 9 tillfällen. Tvåfaldiga medaljörer, förutom Mats, var Janne Gunnarsson, Magnus Larsson och Jonas Björkman. Ett idag alltför ofta bortglömt tennisnamn på listan är Niclas Kroon, som fick utmärkelsen 1989 för sin sensationella ATP-vinst i Brisbane.

Carolina Klūfts dominans på tidigt 2000-tal föranledde en ytterligare justering av bestämmelserna, Man vidgade till tre möjliga tillfällen. ”Carro” fick sin tredje medalj 2004. Två  år senare blev Jonas Björkman unik som  ende tennisspelare hittills att få Smp-utmärkelsen tre gånger. Det var året då Jonas gick till semifinal i Wimbledon och vann för andra året i rad på Roland Garros med vitryssen Max Mirnyi.
– – – – –
Apropå Anna Wessman är friidrott mesta medaljidrotten med mer än 20 utmärkelser genom åren. Carolina Klūft, Peter Widén och Angelica Bengtsson har bidragit med åtta.

 


Historielöst

9 oktober, 2016

TV4-tittarnas korande av tidernas största svenska idrottsögonblick blev en parad i historielöshet. På den 10-bästalista, som utkristalliserade sig på lördagskvällen, saknades en rad oförglömliga händelser i den svenska idrottshistorien.

Björn Borg har ju av en högst kompetent jury utsetts till Sveriges främste idrottsman genom alla tider. Södertäljesonen borde vara den givna ettan. Han fanns inte ens med på listan!

Tennisen saknades alltså helt till skillnad från friidrott och fotboll, som begåvades med två placeringar vardera. Stefan Holm och Carolina Klüft hör förstås hemma i ett sådant här sammanhang. Men det gör tveklöst också Mats Wilander och Stefan Edberg, som båda var världsettor och flerfaldiga Grand Slam-vinnare i en global sport.

Platsar gör däremot definitivt inte fotbollens U 21-lag, som vann EM. Thomas Ravellis straffräddningar var spektakulära, men Växjösonen var ingen världsmålvakt. Däremot har ju världsspelaren Zlatan, som precis som tennisspelarna glömdes bort, gjort ett och annat minnesvärt mål, om man nu i ett sådant här sammanhang skall lyfta fram individuella prestationer i lagsport.

Ingemar Johanssons titelmatch mot Floyd Patterson – då hela Sverige lyssnade på Radio Luxemburg – verkar lika obegripligt bortglömd. Detsamma kan sägas om t ex Giro d´Italia-vinnaren Gösta Fåglum och världsnamn i formel 1 som Ronnie Peterson och Joakim Bonnier.

Nej, den här sortens Kalle Anka-listor kan man vara utan.


Ett stycke idrottshistoria

1 april, 2016

Växjötennisens Vänner inbjuder till sin fjärde sammankomst. Ämnet är inte vilket som helst. Temat på onsdag, den 6:e april, har rubriken ”IK Skytten, en sannsaga inom Växjöidrotten”.

Många av dem, som var med helt eller delvis på den osannolika resan, däribland förste ordföranden Jan Rejler, kommer att vara på plats i Harry Olsson-rummet. Inbjudan återfinns här.

Fenomenet IK Skytten är ine bara idrottshistoria på hög nivå. Det utgör också en en betydelsefull faktor bakom den osannolika framgångsvåg, som så småningom vällde in över Växjötennisen på 80- och 90-talen.

Du, som var med när det begav sig, kom och uppliva minnena. Du, som inte var med, kom och vidga ditt idrottshistoriska vetande. Vi ses på onsdag kl. 18:30 i Harry Olsson-rummet.


VTS en normalförening

30 mars, 2016

Växjö TS hade årsmöte för en vecka sedan. En till stor del ny styrelse om 9 personer valdes. De, som skall leda VTS under 2016, är emellertid ingen särskilt speciell församling.

Centralföreningen för idrottsforskning har nyligen lagt fram en intressant rapport om sakernas tillstånd i svensk idrottsrörelse vad avser föreningsdemokrati och förtroendeuppdrag. Resultatet finns att ta del av på Riksidrottsförbundets hemsida.

Av rapporten framgår bl a, att cirka 400 000 personer är engagerade i idrottsrörelsens föreningsstyrelser. Om man utgår från, att RF:s normalstadgar tillämpas i föreningarna, är den totala styrelseuppsättningen idel ideellt arbetande människor. Stadgarna tillåter nämligen inte, att arbetstagare i föreningen har styrelseuppdrag.

Antalet är imponerande, inte minst mot bakgrund av den allmänna uppfattningen att det blir svårare och svårare att engagera folk i ideellt arbete. Till den prydliga siffran kan adderas alla dem, som har andra typer av uppdrag som t ex i valberedningar, kommittéer, lagledaruppdrag o s v för att få en uppfattning om totalantalet ideellt involverade i idrottsrörelsen.

En annan, dock inte lika imponerande slutsats av undersökningen är medlemmarnas deltagande i demokratiska processer i föreningen som t ex årsmöten. Små föreningar har exempelvis avsevärt större årsmötesdeltagande än de stora.

I detta sammanhang är VTS en normalförening. Enligt undersökningen har en förening av VTS´ storlek ungefär 35 årsmötesdeltagare. Denna siffra är nästan precis det antal, som mötte upp i Harry Olsson-rummet för en vecka sedan.


Dags för blågula vägen igen?

18 december, 2015

barnidrBilden här ovan är värd ingående studium. Den illustrerar hur Riksidrottsförbundet vill, att barn- och ungdomsidrott skall bedrivas i Sverige.

Anders Wahlström, RF:s ansvarige på barn- och ungdomssidan, intervjuades om de nya riktlinjerna i torsdagens DN. En bärande tanke jämfört med tidigare syn på barn- och ungdomsidrott är, som bilden illustrerar mycket tydligt, att siktet mot bredd- och motionsidrott är mycket välinställt. Tidigare fanns bara den lilla svart-gula triangeln, som då var likbent.

De nya tankarna är starkt förknippade med de debatter, som pågått och pågår, rörande tidig specialisering och tidiga avhopp från idrott. Fotboll och ishockey men framför allt innebandy håller på att ta radikala steg i denna fråga.

Tennisen har vidtagit vissa åtgärder. 12- åringarna spelar inte längre något officiellt JSM. I alla nationella tävlingar är 12-årsklasserna uppdelade i A-, B- och C-avdelningar, där spelaren själv väljer vilken nivå han eller hon vill spela på. Vidare har åldern för inträde i rankingsystemet höjts från 13 till 14.

Anders Wahlström menar – och där är bara att hålla med – att utrymme måste finnas för mer än en idrott i unga år. Vidare betonar han, att all träning inte måste vara tränarledd. Barnen måste ha tid för spontana aktiviteter. Sådana är inte lätt att pressa in, om man har tränarledd träning 4-5 gånger i veckan.

För den, som kan sin VTS-historia, är ett spontant intryck, att det är dags att damma av och justera lite grann i Den Blågula Vägen. Detta noggrant genomarbetade dokument utgjorde riktmärket för juniorverksamheten i klubben under en följd av år, men lades av någon anledning i malpåse i samband med planeringen inför den pågående säsongen. Innehållet i Den Blågula Vägen är till stora delar i samklang med RF:s riktlinjer.

”Så många som möjligt så länge som möjligt i så bra verksamhet som möjligt” är RF:s motto för ungdomsidrotten. Inte svårt att skriva under på!

 

 


Tennisvänner upplevde unik historia

8 oktober, 2015

klavreSällan har talesättet ”Att känna historiens vingslag” varit mer passande, än då Växjötennisens Vänner hade sin träff nummer två i Klavreström. Som framgår av László Illés´ bild var det en glädjande talrik skara tennisentusiaster, som gjort sig omaket att möta upp i en unik tennismiljö i det nordöstra hörnet av länet.

I bottenplanet av det gamla stenmagasinet från tidigt 1800-tal, där auditoriet är samlat, finns bruksmuséet, som påminner om en betydelsefull epok i svensk industrihistoria. På loftet lät den tennisintresserade brukspatronen Ivar Ekströmer inreda en tennishall på 1920-talet, en hall som är i bruk än idag.

Hallen måste upplevas live. Den torde vara helt unik inom svensk tennis och låter sig inte beskrivas i ord. Man måste ta sig den minimalt breda trappan upp till den lika minimala läktaren för att känna atmosfären och bilda sig en uppfattning om hur det var, när brukspatronen ”tog ett parti” med den anställde brukstjänstemannen/tennistränaren Olle Andersson, svensk mästare 1917 och olympier i Antwerpen 1920.

Alldeles för väl dold bakom spånskivorna på hallens ena långsida finns måhända en konstskatt. Brukspatronen lät sin vän, den ansedde konstnären Einar Jolin, göra freskomålningar på stenväggen. Om målningarna inte har angripits alltför mycket av tidens tand borde de självfallet exponeras – spånskivorna bytas mot plexiglas.

Sedan järnbruket lades ner på 70-talet är Klavreström en slumrande idyll med överlevnadssvårigheter. Men till skillnad från många jämförbara orter i länet har tennisen överlevt. Detta hade med all sannolikhet inte varit möjligt utan hallen och den tenniskultur, som under årens lopp skapats i samhället.

Gå gärna in och titta på Lászlós suveräna bildgalleri från träffen på hans hemsida.


Deckarvärldens Borg

6 oktober, 2015

– Vi fick många bra tennisspelare efter Björn Borg, vi fick många bra deckarförfattare efter Henning Mankell.

Denna intressanta jämförelse gjordes i SVT:s Kulturnytt igår av mediaföretagets kulturchef Eva Beckman i en minnessteckning över den avlidne författaren. Mankells förläggare Dan Israel talade i Aktuellt om ”det svenska deckarundret”, precis som man myntade ”det svenska tennisundret” i spåren efter Borg.

Parallellerna är intressanta men inte ett dugg överraskande. Precis som Björn Borg följdes av en i dagens perspektiv helt osannolik följd av framgångsrika svenska tennisspelare, har en rad svenska deckarförfattare fått sina genombrott i giganten Mankells fotspår.

Det handlar alltså om betydelsen av att ha stora och goda förebilder. De behövs inte bara inom idrotten. I svensk tennis har, som ofta framhållits i detta forum, länge rått besvärande brist i detta avseende.

Det är givetvis orealistiskt att hoppas på ett nytt svenskt tennisunder i stil med det som följde efter Borg. Just nu känns det dock dessbättre som att den djupaste svackan har passerats. Nye förbundsordföranden Thomas Wallén börjar sätta avtryck i verksamheten. Göteborgarens starka engagemang, breda kontaktnät och positiva framtoning bör rimligen smitta av sig på alla nivåer i tennissverige.

Det finns alltså anledning att tro på att hoppet inte enbart vilar på bröderna Ymers axlar. I det korta perspektivet är den närmaste förväntningen att Elias etablerar sig på topp 100.


Kniva-Heren

3 oktober, 2015

Historiadeluxe”Historia de luxe: Idrott” utannonserades av Kulturparken Småland i samarbete med krogen Kafé de luxe. En av tre programpunkter var ”Tennis” med Sven Elofsson, så det fanns anledning att göra ett besök i f d Snus-Lundgrens på Sandgärdsgatan.

Sven talade om den världsidrottsresa han haft förmånen att göra som sportreporter på Smp tack vare ett gäng osedvanligt framgångsrika tennisspelare och -ledare från Växjö TS. De starkaste och mest spektakulära minnena var från tre Davis Cup-finaler, den mot Sovjet i Moskva och de två mot USA i Göteborg.

VD:n för Kulturparken Småland, historikern Lennart Johansson, förmedlade intressanta inblickar i den unge Vilhelm Mobergs tid som lokalredaktör för Nya Växjöbladet i Alvesta med tonvikt på rollen som sportreporter. Tiden var 20-talet och den blivande författargiganten försörjde sig som radskrivare. Han arvoderades per publicerad rad till taxan 7 öre. Ju fler rader, desto högre ersättning alltså.

Moberg skrev inledningsvis under signaturen Kniva-Heren. För den, som inte är bevandrad i Kronobergska dialekter, är ”here” synonymt med mansperson, ofta pojke eller yngling. Kniva-Heren blev ungefär knivskäraren, vilket tidningsledningen ansåg vara en mindre lämplig signatur. Efterhand blev det bara ”Heren”, vilket den redan då stridbare Moberg tycke var tunt som vattvälling.

Sport var ett område, som kunde ge många rader och därmed en hyggligt bidrag till brödfödan. Fotboll, simning och gymnastik var idrotter, som fick betydande radutrymme. Mobergs sportjournalistik var helt annorlunda än dagens. Stämningsbilder och kringskildringar var viktigare än t o m resultat, som inte sällan utelämnades. Domare kunde sågas skoningslöst och skräniga bortasupporters  kunde rekommenderas att inte återvända till Virdavallen.

Kvällens tredje aktör var f d TV-journalisten Bo Lostad, vars ämne var perifert för Kronobeergare. Det handlade om en förestående lansering av en bok om bandyspelaren Jan ”Habo” Johansson. Nog sagt om det inslaget.

 


Litterär idrottstopp

28 september, 2015

Bok- och biblioteksmässan dominerade stort i media det gångna veckoslutet. Lördagens Dagnes Nyheter – ja man kastade tillfälligt om två bokstäver i logotypen för att testa läsarnas språkuppmärksamhet – hade inslag om litteratur och språk på de flesta avdelningar, så även på sporten.

”Bokstävernas kraft” var det övergripande temat, på sporten i form av en helsida med en intressant översiktsartikel av Anders Sännås Lundqvist som huvudinslag. Två tennisböcker finns med bland de alster, som enligt artikelförfattaren är idrottens tyngsta bidrag till vitterheten.

Den ena är förstås Lars Gustafssons magnifika humoresk ”Tennissspelarna”, utkommen redan 1977. Tillsammans med Stig Claessons ”Sekonderna lämnar ringen” och P O Enqvists ”Sekonden” har också bl a Tim Adams´ ”I huvudet på John McEnroe” plats på DN-medarbetarens bästalista.

Sännås Lundqvist uppehåller sig också vid Tommy Svenssons uppmärksammade Karin Boye-deklamation i omklädningsrummet i samband med VM 1994:

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst

De tänkvärda raderna äger giltighet i de flesta av livets skiften och alldeles speciellt inom idrotten. Intressant i sammanhanget är, vilket jag inte kände till, att det var assisterande coachen Tord Grip, som tog Boyedikten till bronslaget via sin fru, som var journalist.
– – – – –
Glöm inte träffen med Växjötennisens Vänner i Klavreström 7 oktober! Inbjudan.