Good bye, Davis Cup

Internationella tennisförbundet (ITF) tog på torsdagen ett beslut, som lämnar många frågetecken. Davis Cup med snart 120-åriga anor stöps om radikalt och med start redan från nästa år.

På Swetennis hittar man en bra sammanfattning över nyordningen. Bl a är förutsättningarna för Sveriges del solklart beskrivna.

Det svenska förbundet var för övrigt ett av de drygt 70 procent av ITF-nationerna, som röstade ja. Ordförande Thomas Wallén uttalade sig så här på tennis.se:

– Det här är ett positivt steg för sporten och mycket bra för svensk tennis. Det nya Davis Cup-formatet innebär att turneringen får alla förutsättningar att återta sin position inom världstennisen och på sikt få samma uppmärksamhet som Grand Slam-turneringarna. Våra spelare får spela om betydligt mer prispengar och vi får utökade medel till vår verksamhet – ”win-win”,

Ett av huvudskälen till ändringen är att försöka få de bästa spelarna att medverka. ITF har sålt rätten att arrangera tävlingen till ett japanskt näthandelsföretag, till vilket fotbollsspelaren Gerard Piqué är kopplad. Antagligen skall rejält med dollarbuntar stopppas in för att locka de redan stormrika toppspelarna.

Det är optimistiskt att tro, att så blir fallet i slutet av november efter en slitsam säsong och efter ATP-slutspelet. För oss, som upplevt en och annan minnesrik Davis cup-thriller, känns det bara vemodigt. Oavsett vad som händer, kommer tävlingen att vara avgrundsdjupt från gamla fina Davis Cup.

Förändring i fel riktning

Alla idrotter utvecklas ju på olika sätt över tid, så även tennisen – om man inskränker sig till singelspelet. Då det gäller dubbel har förvisso en förändring skett, men knappast i en utvecklande riktning.

Jag följde Swedish Open-finalen i Båstad på TV 8, och det var knappast någon höjdare. Det, som presterades, var så långt man kan komma från de högtidsstunder, som t ex Jonas Björkman och hans gelikar bjöd på då det begav sig, men dessvärre typiskt för dagens sätt att spela dubbel på.

Den gamla självklarheten att söka nätposition snarast möjligt i egen serve finns inte längre. Man kunde istället långa stunder se tre av fyra aktörer placerade vid baslinjen, alltså servaren och båda spelarna i motståndarparet. Istället för rafflande dueller vid nät handlade det om monoton forehand- eller backhand cross.

Som utgångsposition kan det vara okay med båda spelarna vid baslinjen, om servaren är en riktig kanonservare, men att behålla positionen poängen igenom kan ju inte vara en god taktik. Att servaren blir kvar vid baslinjen är lika anmärkningsvärt. Den normala positionen för mottagarens partner är ju ungefär vid servelinjen.

Varför har utvecklingen gått i denna riktning? En orsak är säkert, att de bästa singelspelarna, tillika de bästa tennisspelarna, sällan spelar dubbel. Dubbelspecialisterna är helt enkelt sämre tennisspelare med åtföljande brister i det svåra attackspelet.

Dubbel på det gamla viset var publikfriande. Dagens dubbelspel är tyvärr ofta av karaktären sömnpiller.

 

En stor liten idrottsnation

Det lilla landet Kroatien med hälften så många invånare som Sverige är på hela idrottsvärldens läppar just nu. Men det är inte bara i fotboll, som Balkanstaten håller världsklass. Även i flera andra bollsporter som t ex tennis är man en stormakt.

Efter den blodiga upplösningen av det forna Jugoslavien på 90-talet har Kroatien satt sin prägel på den internationella tennisen. Marin Cilic är idag en etablerad topp 10-spelare och han har en predestinerad arvtagare i stortalangen Boran Coric.

Andra storheter i modern tid är t ex Mario Ancic, Ivan Ljubicic och kanonservaren Ivo Karlovic, som bl a triumferade i Davis Cup 2005. Den genomsympatiske Ancic minns vi i Växjö med stor glädje och respekt från tiden då ”Fidde” Rosengren var hans tränare.

På damsidan är Iva Majoli det största namnet. Kroatiskan vann i Paris 1997 genom att finalbesegra Martina Hingis.

I det gamla Jugoslavien fanns gedigen tenniskultur. Ett av de största ögonblicken i svensk tennishistoria är ”Undret i Varberg” 1946. Det var första gången Sverige – Lennart Bergelin och Torsten Johansson – vände ett 0-2-underläge i Davis Cup – mot just Jugoslavien.

Andra jugoslaver, som man kommer ihåg från lite senare tid, är t ex Boro Jovanovic, Nicola Pilic och Goran Ivanisevic, samtliga kroater, för att nämna några. Pilic var ju f ö den förste vinnaren av Stockholm Open. Attackspelaren Ivanisevic vann Wimbledon 2001 som wild card.

Trädgårdsmästare Wallén vill plantera om

”Idag blommar några av våra rabatter, men några får inget vatten eller den näring de behöver. Historiskt är det från dessa rabatter med lite stenigare jord och mindre vatten som våra talanger har fått starka rötter och blommat ut till internationella toppspelare.”

Förbundsordföranden Thomas Wallén är välfunnet och träffande  metaforisk i sin sommarhälsning till Tennissverige, Ämnet i citatet ovan är regionaliseringen, och i de karga rabatterna, som inte längre blommar, inkluderas rimligtvis Småland.

Svensk tennis i allmänhet och småländsk i synnerhet har inte blivit bättre efter regionaliseringen för 10 år sedan, snarare tvärt om. Man kan ifrågasätta mycket i den rådande organisationsstrukturen, vilket uppenbarligen Thomas Wallén och hans styrelsekollegor också gör, även om det inte sägs i klartext i sommarhälsningen.

Den gamla distriktsmodellen, som i allt väsentligt vilade på Axel Oxenstiernas landskapsindelning från sent 1500-tal, hade sina klara brister. Somliga distrikt var starka, andra var pyttesmå och resurslösa. Men att skapa stordrift genom att bunta ihop distrikten i geografiskt vidlyftiga enheter var ingen lysande idé.

Den geografiskt alldeles för stora Tennis Syd – från Smygehuk till Tranås och från Öland till Kungsbacka – har tydligt frodig slagsida mot södra och västra Skåne. Stora delar av det förr så prunkande Småland är rena utmarkerna. Att det har blivit så här, har självklart fler orsaker än regionaliseringen.

Utfallet av det aviserade mötet i Jönköping blir spännande att ta del av.

Tiderna förändras

Skummeslövsspelen är en institution i det svenska sommartäv- lingsprogrammet. Men tiderna har förändrats, åtminstone sett med VTS-ögon.

Jag gick igenom spelarförteckningen i årets tävling och hittade – med reservation för obefintliga klubbadresser – en säger en VTS-are, 15-åriga Alva Jönsson. Annat var det på 70-talet och en lång följd av år framåt.

20 – 25 VTS-are i lottningarna var stadiga siffror år efter år. Calle Hageskog, Mats Wiiander, Anders Fransson och Jonas Björkman – för att nämna några – var år efter år prominenta gäster i idyllen i tallskogen vid Laholmsbukten.

Skummeslövsspelen hade – liksom svensk tennis i stort  – en svår kris på 90-talet. Dessbättre har man repat sig och är idag åter en av de största sommartävlingarna vid sidan om Båstadtennis.

En men ett lejon. Alva Jönsson försvarade VTS-färgerna med den äran. Alva var snubblande nära att gå till final i 15-årsklassen, som omfattade mer än 30 tjejer. Alva föll i ett jämnt matchtiebreak i semifinalen mot en moldaviska.

Alva, tala om för dina klubbkompisar vilken trevlig tävling Skummeslövsspelen är. Den långa och framgångsrika VTS-traditionen är väl värd att bevaras.
—–
Internetapplikationen Tävling Online har många fördelar, men ack vad man saknar klubbadresser i spelarförteckningen.

Tråkig nyhet

På självaste midsommardagen, mitt i all fotbollsyran, levererade Text-tv den här nyheten. Eftersom Robin inte syntes till i samband med Elias´ spel i Paris, hade man anledning att ana att något var på gång.

Sverigeettan har under sin fortfarande korta tid på touren omsatt ett stort antal coacher. Det har varit Good to Great, spanjoren Galo Blanco, ”Fidde” Rosengren i rollen som förbundstränare och senast Robin Söderling.

Om man blickar tillbaka och ser på hur det var för våra största, är bilden en helt annan. Det var stabilitet och trgghet hela vägen.

Björn Borg och Lennart Bergelin var ett oskiljaktigt par. Stefan Edberg hade fullt förtroende för engelsmannen Tony Pickard hela karriären. Jonas Björkman anförtrodde sig till ”Fidde” Rosengren redan från junioråldern. Thomas Johansson och MagnusTideman var en framgångsrik duo.

Mats Wilander, ”Jocke” Nyström, Anders Järryd och Hasse Simonsson hade förmånen att som unga ingå i Team SIAB med ”Jonte” Sjögren som ledare. Team Beckers med bl a Magnus Larsson och Nicklas Kulti liksom Göteborgsteamet med bl a Magnus Gustafsson och Jonas Svensson var lyckosamma efterföljare till Team Siab.

För att etablera sig på topp 100 behöver Elias Ymer ha en stabil, kunnig och harmoniskapande omgivning. Man får hoppas. att han har rådgivare, som kan skapa den sortens förutsättningar. Det är angeläget för Elias och för svensk tennis.

På rätt väg

Efter Paris är det lite angenämare än vanligt att läsa ATP- och WTA-listorna med blågula glasögon. Så här såg det ut, när gruset lagt sig på Roland Garros för den här gången.

Två svenskor med rejäl marginal åt rätt håll till 100-strecket är ju riktigt bra. Johanna återtar den prestigefyllda svenska topplatsen i kraft av triumfen i Nürnberg veckan före Paris. Rebeccas lyft är belöningen för den löftesrika Parisinsatsen.

Elias Ymers framträdande på Roland Garros lovar gott. Nu är Västgöten snubblande nära det magiska 100-strecket. Mycket talar för, att det bara är en tidsfråga innan det är dags.

Bakom den här trion ser det inte lika ljust ut, speciellt på herrsidan. Visserligen har lillebror Ymer, Mikael, börjat hitta vinnarspåret efter en dyster vår, men därutöver finns inte mycket att glädja sig åt, om man blickar mot topp 100.

På damsidan ser det möjligen något ljusare ut. Mest intressant är skadeförföljda Susanne Celiks förestående comeback i Ystad.

Föredömliga Kungsbackakillar

Det kändes som en fläkt från den gamla goda tiden – och i all sin enkelhet ett tankeväckande inslag i flera aktuella idrottsämnen.

Fem killar i övre junioråldern från Kungsbacka TK var anmälda i Strandbjörksspelen, inga toppjuniorer men ett gott kamratgäng. Hallänningarna bodde helt på egen hand i Strandbjörkshallen, köpte mat i Konsum på Södra Ringvägen, stöttade varandra då det var match och tycktes allmänt ha en givande helg i det flödande solskenet. Kan det bli bättre?

Det svenska tävlingsprogrammet inbjuder med öppna  armar till denna typ av aktiviteter. Ett stort antal tävlingar har klassutbud för de flesta kategorier. Varför utnyttjas inte denna möjlighet av fler? Varför slutar så många i de övre junioråren, när så här fina möjligheter serveras?

inte omöjligt

Svensk och internationell idrottshistoria vimlar av gestalter, som agerat på toppnivå i flera discipliner. Men det är länge sedan, mycket länge.

Svenska mångsysslare i de stora lagsporterna som t ex ”Svenne Berka”, ”Knivsta” Sandberg, Orvar Bergmark och ”Tjalle” Mild är legendariska. Alla har tagit på sig blågult i minst två sporter.

Med anknytning till tennisen kan nämnas Fred Perry och landsmaninnan Ann Haydon-Jones, som båda var Wimbledonmästare och världsmästare respektive VM-finalist i bordtennis. Tjecken Jaroslav Drobny vann Wimbledon och blev världsmästare ii ishockey. Svenske Hasse Jeppsson var landslagsman i fotboll och elitspelare i tennis. Men det är som sagt länge sedan.

I dagens svenska idrott är tidig specialisering ett hett debattämne. Träningsdosen stegras i tidig ålder, så att det bl av rent praktiska skäl framtvingar tidigt bortval av andra- och tredjeidrotter. Men de flesta regler är ju behäftade med undantag.

Det här inslaget i SVT:s Sportnytt är lika tankeväckande som glädjande. Det är alltså fortfarande möjligt, att kombinera två lagidrotter på svensk elitnivå – den ena t o m i landslaget.

En mer sansad inställning till tidig elitsatsning skulle öppna för att hålla på med flera idrotter längre. På köpet skulle säkerligen idrotten bli roligare och mindre pressande för de flesta och därmed förhindra ökande alltför tidiga avhopp.

Det finns hopp

Svenskt på banan i singelspelet fram till och med första torsdagen i en Grand Slam-tävling har varit sällsynt på senare år. Men på Roland Garros hände det. Blågult är med igen.

Elias Ymer var visserligen – helt i sin ordning – chanslös mot Fabio Fognini. Den excentriske italienaren är en världsspelare, när huvudet är med i handlingen, och det var de† den här gången,

Svensken gjorde emellertid sin hittills bästa tävling och belönas med avancemang till i närheten av det magiska 100-strecket på ATP-rankngen. Mest glädjande i förlustmatchen var den attityd och det kroppsspråk, som Elias visade matchen  igenom. I detta avseende har svensken haft problem till och från.

På tal om rankingavancemang gjorde Rebecca Peterson ett rejält skutt på WTA-listan. Damernas organisation är frikostigare med poäng i Grand Slam än herrarnas. Järfällatjejens resa var för övrigt en kopia av Ymers, avancemang till andra omgången via lyckat kval.

Den svenska besvikelsen var Johanna Larsson. En förklaring till Helsingborgsspelarens bleka insats kan vara den korta omställningstiden efter den glädjande framgången i Nürnberg. Flertalet spelare väljer ju att ha en uppladdningsvecka direkt före Grand Slam. På längre sikt kan emellertid Johannas upplägg visa sig vara det rätta.

Bottennivå men ändå paradoxalt

Svensk herrtennis har anledning att glädja sig över Elias Ymers lyckosamma kval i Paris. Samtidigt, om man summerar de tre futuretävlingar som avverkats på svenskt grus, ringer larmklockorna.

Markus Eriksson, Sverigetvåan som var toppseedad i samtliga tre tävlingar, har underpresterat rejält. En blygsam kvartsfinal i Karlskrona blev det bästa för Göteborgaren. Två förluster mot 958-rankade tysken Frederik Press är illavarslande.

Samme Press satte stopp för enda lilla svenskhoppet i det yngre gardet, 19-årige Karl Friberg, i Lund. Efter två vinster mot inhemskt motstånd var SALK-aren framme i kvartsfinal. Där var han chanslös mot Press.

Mest bekymmersamt är kanske, att – förutom Karl Friberg – svenska spelare i åldersspannet 17 – 21 nästan helt lyser med sin frånvaro i huvudtävlingarna. Merparten svenskar i huvudtävlingarna tillhör en kategori, som har harvat alldeles för länge på futurenivå. Lika dystert är att konstatera, att kvalet i Lund inte var fullt.

Mikael Ymer då? Nej, Sverigetrean nobbar futurenivån och har spelat challengerkval utan större framgång hela våren.

Resultatmässigt bäst bland svenskarna var Fred Simonsson och Filip Bergevi. De båda 24-åringarna noterades för varsin semifinalplats.

Paradoxalt nog, denna klagovisa till trots, kan svensk tennis ta plats bland de stora i höst. Såvida världsstjärnorna Federer och Wawrinka uteblir, vilket är troligt, är Sverige favorit mot Schweiz  i play off till högsta divisionen av Davis Cup.

 

Något utöver det vanliga

Strandbjörket visade sig från sin allra bästa sida, då zontävlingen i Elite Hotels Next Generation Cup, efterföjljaren till klassiska Kalle Anka Cup, genomfördes. I en i övrigt tennismässigt inte alltför upphetsande tillställning presenterade sig en liten solstråle, som gick rakt in i ett luttrat tennishjärta.

Leilani Stephanov heter en osedvanligt talangfull 11-åring, som tävlade under klubbadressen Växjö TS. När jag såg hennes agerande på banan gick tankarna osökt bortåt 45 år tillbaka i tiden.

Då arrangerade VTS Junior-DM för Småland, och en liten exceptionellt bollbegåvad 10-åring kom in till stan från Torpsbruk och tog över hela föreställningen. Det var förstås Mats Wilander.

Precis som Mats visade Leilani kvalitéer långt utöver det vanliga. Forehanden är tekniskt i det närmaste perfekt och har, åldern till trots, ett klipp, som snabbt öppnar upp banan. Backhand och serve är inte långt efter..Fotarbetet är föredömligt. Kort sagt, i den lilla kroppen finns det mesta för att skapa något stort. Att dessutom vara vänsterhänt är ingen nackdel i tennis.

Så här långt har Leilani synts bara sporadiskt i Växjö. Hur framtiden kommer att gestalta sig är ovisst. Föräldrarna, som är av bulgarisk börd, har viss anknytning till Växjö. Dessutom finns en koppling till Hawaii.. Kosmopolitiskt så det förslår alltså.

VTS-are kvalade in i Kalmar

Fyra VTS-are kvalade i vårens första svenska Futuretävling i Karlskrona. Det gick så där.  Robin Thour var den ende i kvartetten, som gick in i huvudtävlingen.

Adam Heinonen visade emellertid att något var på gång, då han pressade erfarne Morgan Johansson till tre hårda set. Belöningen kom nu i helgen i Kalmar, där samma fyra VTS-are försökte igen.

Adam förvaltade en bra lottning på bästa sätt. Genom finalvinst mot Almir Nokic Åby tog sig 16-åringen in i huvudtävlingen, där han får sällskap av Robin.

Robin hade en tuff lottning med duktige Åhussonen Christian Samuelsson i öppningsronden. Platsen i huvudtävlingen grejades efter finalvinst mot Jesper Klöv Nilsson KLTK.

VTS-duon i huvudtävlingen var nära att bli en trio. Daniel Svensson finalföll mot Eric Ahren Moonga KLTK i tre set.

Lycka till i huvudtävlingen, Robin och Adam!

Sicken motivering!

Kan en trafikfarlig parkeringssituation vara skäl till att hålla hastigheten nere? Ja, det menar Tekniska nämnden i Växjö!

Nämnden har fattat beslut med anledning av den skrivelse, som VTS lämnat in rörande trafiksituationen på Värendsgatan utanför Strandbjörkshallen. VTS hade begärt återgång till P-förbud, men nämnden begränsade sig till att öppna en av/påstigningsplats framför entrén till hallen. Motiveringen i protokollet lyder så här:

”Vi ser inget behovet av att återinföra parkeringsförbudet eftersom det skulle främja en högre hastighet på gatan. Vi föreslår istället att införa en på/avstigningsplats för att underlätta angöringen till hallen utmed gatan vid Strandbjörkshallens entré. Denna reglering kommer även att underlätta passagen över gatan för tennisungdomarna.”

Visst, för hög hastighet på Värendsgatan har varit ett problem, som vi tidigare påtalat. Vi har vädjat om både gupp/farthinder och övergångsställe men dessvärre inte blivit bönhörda. Det är väl denna typ av åtgärder, som skall tillgripas, om man vill komma tillrätta med för höga hastigheter. Att ersätta en trafikfara med en annan löser inga problem.

På/avlastningsplatsen är naturligtvis bättre än ingen åtgärd alls. Fortfarande är utfarten från den södra parkeringsplatsen, där sikten är obefintlig, lämnad utan åtgärd, såvida inte zonen sträcker sig förbi utfarten. Dagligen rapporterar VTS-medlemmar om tillbud, då de skall lämna hallen.

Omtänk önskvärt

• Friplatser/Wild cards
• Betydelselösa matcher

Avsomnade Kalle Anka Cup hade ett upplägg, som var genialt och anpassat för sin tids distriktsorganisation. Den nuvarande Elite Next Generation Cup har inte många likheter med sitt anrika ursprung, och är bl a behäftad med tvivelaktigheter som de ovan nämnda.

För svensk juniortennis skulle det vara av stort värde, att ta ett samlat grepp om tävlingens framtida utformning. Ett bärande inslag bör enligt min uppfattning vara, att strikt återgå till ursprungsupplägget med stegvis kvalificering till Sverigefinalen utan genvägar.

Ett sätt att komma närmare grundidén skulle kunna vara, att dela upp de stora regionerna. Om t ex Syd, Väst, Stockholm, Göteborg och endera av Öst och Mitt klyvs i två delar, kommer man upp i 12 regionslag i Sverigefinalen

Formatet på Sverigefinalen – singel och mixed dubbel – kan vara inledande poolspel i fyra tre-grupper åtföljt av semifinaler och finaler. Komplettering med tröstspel kan förstås göras.

I den stora tennisvärlden är man på väg att modernisera Davis Cup – på gott och ont. I Sverige är det dags att göra Elite Hotels Next Generation Cup till en tävling i tiden och hela vägen, helst från klubbnivå.