Det har varit påfallande tyst kring det kontroversiella ”Mot topp-100”-dokumentet på senare tid. I det färska numret sv Svenska Tennismagasinet synas, på insändarplats, den ekonomiska sidan av en satsning av det förordade slaget.
Ulf Enander, ordförande i Saltsjö-Duvnäs TK, har i ett mycket tänkvärt inlägg gett sig på den knepiga uppgiften att försöka kostnadsberäkna en satsning från 6 till 18 år enligt de riktlinjer som förbundets sportblock står bakom, en sida av saken som inte blivit belyst tidigare. Osäkerhetsfaktorerna är många, framför allt hur mycket klubbarna orkar med att subventionera.
Enander kommer för föräldrarnas del – eventuell sponsorhjälp oräknad – fram till en snittkostnad på runt 125 000 kr per år. Sett över hela juniortiden skulle det alltså handla om runt 1,5 miljoner kronor, svindlande belopp som självfallet få tennisföräldrar orkar med.
Enander understryker också att kostnaderna accelererar efter passerad juniorålder. Förbundet har gjort ett nytänk, då det gäller hjälp till just denna spelarkategori. Det är nödvändigt och bra.
Oavsett om man vill följa ”Mot topp 100” eller välja någon alternativ väg, är det förknippat med respektingivande kostnader att försöka få fram tennisspelare av internationell klass. Frågan är hur många svenska klubbar, som förfogar över de nödvändiga resurserna. Risken är uppenbar, att många klubbar, som idag är tävlingsinriktade, styr om kursen till mer bredd- och motionsinriktad verksamhet.
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
akemagnusson.wordpress.com 
Enligt min uppfattning har svensk (junior)tennis några olika kärnproblem:
1.Nedmonteringen av skolgymnastiken samt det faktum att datorn har tagit över den tid som ungdomar tidigare ägnade åt spontanidrott gör att det generellt är färre ungdomar som är idrottsintresserade (att de har idrottsintresserade föräldrar som gärna ser att de idrottar är en sak, men frågan är om idrottsintresset utgår från barnet (se gårdagens avsnitt av Solsidan)).
2.Av olika anledningar får vi inte ”talangerna” att välja tennis som sin idrott. Tycker att det görs en hel del nu till skillnad från för några år sedan, hoppas att vi är på rätt väg här.
3.Skolans ljumma intresse för idrott. I många andra länder försöker man hitta en lösning som gör att barnen kan idrotta på en relativt hög nivå utan att det är ett motsatsförhållande till en bra skolgång. Svenska skolan har någon inbyggd tradition av att ”elitidrott” är fult och de har ingen ambition i att hjälpa till att hitta en lösning som fungerar för båda parter. Jag tror många yngre juniorer som tränar mycket, ständigt har dåligt samvete mot skolan då de måste komma upp med nödlögner för att hinna till träningar, åka på läger/tävlingar mm. Här behöver något göras för att dessa barn inte skall bli helt sönderstressade i sin ambition att vara både skola/klubb/tränare/ föräldrar till lags. Något måste ske som gör att skola och klubbar kan arbeta tillsammans och inte som idag, i ett motsatsförhållande.
4.Banbristen är ytterligare ett problem. Jag tror tyvärr det är så att de största klubbarna med hög ambitionsnivå och med många duktiga tränare också är de klubbar där banbristen är som störst. Gäller framförallt klubbarna i storstadsregionerna. Störst intäkter (med minst kostnader) för klubbarna är att hyra ut banorna på kontrakt/strötid samt tränarledd vuxenutbildning. Ju större intresset är här, ju bättre ekonomi får klubben samtidigt som juniorerna får färre timmar och möjligheten till spontantennis dem emellan blir i det närmaste obefintlig (tennisens moment 22).
5.Kostnadssidan som belyses väldigt bra av Ulf Enander i senaste numret av tennismagasinet. Jag betvivlar inte att siffran han räknat fram är för hög, jag tror den t.o.m kan vara i underkant. Självklart sållar detta oerhört. Kommer alltid att finnas möjlighet upp till en viss ålder för dem som tillhör den absoluta toppen från ganska tidig ålder (här tänker jag väldigt få spelare, kanske inte ens 1 per åldersklass). Vilka familjer och vilka klubbar har råd med denna satsning? Tror också det blir ett ytterligare OK som junioren får bära när han/hon kommer upp in en ålder då de förstår dessa konsekvenser. De vet att om de inte presterar resultatmässigt match efter match så drabbas hela familjen och att ha denna press på sig är självklart enormt betungande.
6.Tennisens interna/informella byråkrati. Har själv barn också inom andra idrotter och det är stor skillnad på vad en tennisförälder behöver för kunskap och engagemang för att framförallt tävlingsrutinerna skall fungera. Startsträckan är betydligt större inom tennisen när det gäller denna del än vad den är inom andra idrotter. Känner till fler exempel där föräldrar helt enkelt upplever det för krångligt och därför styr sina barn till andra idrotter. Det kanske finns en anledning till att väldigt många, ganska framgångsrika svenska juniorer, också har föräldrar som själva spelat på ganska hög nivå.